KRÖNIKA • Sedan nyårsdagen är Sverige ordförande i EU. Uppdraget varar sex månader och förväntas vara pådrivande och sammanhållande på en och samma gång. För ett land som Sverige med vår utpräglade samarbets- och konsensuskultur borde uppdraget passa som hand i handske. Problemet är bara att Sverige inte verkar vilja något särskilt med sitt medlemskap. Det beror inte bara på att den nuvarande regeringen är beroende av Sverigedemokraterna, landets mest EU-skeptiska parti. Vårt ointresse för EU har långt djupare rötter än så.
Dåvarande statsminister Göran Persson (S) fick välförtjänt beröm för sina insatser år 2000 när de forna öststaterna skulle inlemmas i unionen. Moderaten Fredrik Reinfeldts insatser 2009 har inte lämnat samma rosiga avtryck eftersom världen då höll på att hämta sig från en systemhotande finanskris. EU:s fortsatta utvidgning ligger sedan länge i träda, men kriser att hantera finns det tyvärr fortfarande gott om.
Statsminister Ulf Kristersson (M) har därför det inte helt avundsvärda uppdraget att hålla samman EU mot ett aggressivt krigförande Ryssland och samtidigt hantera den energi- flykting- och livsmedelskris som hotar i Ukrainakrigets spår. Förhoppningsvis finns det tid och energi kvar att ta sig an till exempel också den kvardröjande coronapandemin, inflationen, den sjunkande produktiviteten, amerikanska handelshinder, ny klimatlagstiftning och migrationsfrågorna.
Det finns påfallande få svenska generaldirektörer i EU:s institutioner. Bryssel verkar inte vara en särskilt attraktiv arbetsmarknad för svenska karriärbyråkrater. Europaparlamentet används gärna av partierna för att belöna sina partigängare eller hålla besvärliga partister på avstånd från rikspolitiken.
Kommissionens lagförslag möts dessutom ofta med stor skepsis. För dyrt, helt onödigt, det där gör vi redan mycket bättre, brukar vara svenska regeringars reaktion.
Det är lite som att vara med i facket. Det förhandlar fram lönen och det finns många förmåner. Men avgiften är för hög och mötena tråkiga. Vi vill vara med i världens största inre marknad – men betalar relativt lägre avgifter än Bulgarien och Rumänien, unionens fattigaste länder.
Inställningen till den gemensamma valutan är också märklig. Vi har förbundit oss att gå med och har till skillnad mot Danmark inget undantag. Vi har till och med folkomröstat om att inte göra vad vi redan hade förbundit oss till. Men frågan om svenskt inträde i valutasamarbetet är idag så död att inte ens Liberalerna driver den.
EU var också helt frånvarande under den senaste valrörelsen. Trots att ordförandeskapet skulle tas över bara tre månader efter valdagen. Till och med Carl Bildts parti, Moderaterna, lyckades nästan helt ignorera EU i sitt idéprogram från hösten 2021.
Kanske är det för att det rullande ordförandeskapet är av mer symbolisk än praktisk betydelse. De stora medlemsstaterna dominerar trots allt dagordningen i unionen oavsett vem som för tillfället håller i ordförandeklubban.
För oss småstater blir dock ordförandeskapet ett ypperligt tillfälle att dansa med de stora elefanterna när vi som ordförandeland står värd för hundratals toppmöten under det kommande halvåret.
För att inte tala om vilket utmärkt tillfälle ordförandeskapet erbjuder att diskutera vad vi vill med vårt medlemskap och vilket EU vi vill se om tio, tjugo år.
Ola Tedin är frilansande liberal opinionsjournalist med EU som specialintresse. Ola har tidigare varit ledarskribent i Sydsvenskan, politisk redaktör för Ystad allehanda samt arbetat för Liberalerna i EU-parlamentet. Han kommer att skriva EU-krönikor för LNB en gång i månaden.
