Nej. Svenskarna valde 2003 att behålla kronan trots att det var en uppenbar finansiell risk.
Nej. Svenskarna valde 2003 att behålla kronan trots att det var en uppenbar finansiell risk. Bild: JESSICA GOW

Ola Tedin: Euron borde vara lika självklar som ett medlemskap i Nato

Först när det blir kris börjar svenskarna fundera över att fullt ut ta del i viktiga samarbeten. Förhoppningsvis blir byte till euro snart lika självklart som Natomedlemskap.

ANNONS
|

Bara allvarliga kriser verkar få det självtillräckliga Sverige att byta nationell ståndpunkt där självupplevda politiska sanningar omprövas. Det är det trilskande Natomedlemskapet ett bevis på så gott som något.

Ett Natomedlemskap hade sannolikt kunnat genomförts i lugn och ro redan runt sekelskiftet, men tillkom först under stark press efter Rysslands invasion av Ukraina. Trots att fördelarna med ett alliansmedlemskap varit uppenbara sedan Sovjetunionens sammanbrott 1991. Till råga på allt sker det under förödmjukande former där talmannen, statsministern och andra statsråd tvingats lisma inställsamt för Orbán och Erdogan.

Hösten 1992 kastades Sverige in i en systemhotande statsfinansiell kris som kulminerade i att Riksbanken höjde styrräntan till 500 procent. Minoritetsregeringen Bildt, som i övermod spikat fast kronan vid D-marken, hade inget stöd i riksdagen för sin ekonomiska politik och valutan rasade. Upp emot 600 miljarder kronor kan ha gått till stödköp av kronan. Pengarna försvann ut ur landet för att aldrig någonsin återvända. Till slut släpptes kronan fri – och sjönk som en sten.

ANNONS

Efteråt konstaterade statsminister Carl Bildt (M) att det dyra och misslyckade kronförsvaret – han hade tvingats låta kronan flyta när pengarna till stödköp tagit slut – var ”ett misslyckande” och gick vidare som om ingenting hänt. Valförlusten 1994 blev välförtjänt.

Effekten av kronkrisen 1992, när bankerna stod på gränsen till att gå omkull och den statsfinansiella kollapsen låg snubblande nära, blev märkligt nog inte att vi röstade ja till euron i folkomröstningen 2003. Vi röstade nej.

Sedan dess är frågan om anslutning till den gemensamma valutan så död att inte ens Liberalerna driver den, även om det finns undantag.

Krisen 1992 ledde visserligen till att vi bland annat fick en mekanism i riksdagen som säkrar att även minoritetsregeringar kan föra en ekonomisk politik. Det bidrog till att Sverige stod bättre rustat än många andra jämförbara länder inför finanskrisen 2008-2009.

Men när röster nu höjs om ökade offentliga utgifter och minskat utgiftstak samtidigt som vi är på väg in i en lågkonjunktur med skenande inflation finns det inget att luta sig mot – och kronan faller igen.

Svenska kronan är en liten marginell valuta

Sedan 1995 hör Sverige till världens största inre marknad och tullunion, men inte den hårda inre kärnan som delar valuta. Medlemskapet innebär starkare köpkraft, lägre matpriser, ökad konsumtion och fri rörlighet. Omkring tre fjärdedelar av vår import och export går till andra EU-länder och de allra flesta av dem är medlemmar i valutaunionen.

ANNONS

Trots det är diskussionen om att ta steget in i valutasamarbetet och bli fullvärdiga medlemmar av EU med inflytande över penningpolitik och centralbank obefintlig.

Medlemskapet är fortfarande öppet, men till en långt mindre förmånlig växelkurs än tidigare. Förre moderate Europaparlamentarikern Gunnar Hökmark har jämfört Sveriges situation med ett bildäck där luften sakta pyser ut.

Svenska kronan är en liten marginell valuta som lätt blir sårbar under ekonomiska kriser. Likt Natomedlemskapet är euron ett utmärkt skydd för små utsatta nationer. Därför är det inte förvånande - men samtidigt glädjande - att röster nu plötsligt höjs för att byta ut kronan.

Märkligt nog verkar det krävas krissituationer för att Sverige åtminstone ska lyfta frågan om att gå med i samarbeten som borde varit självklara för länge sedan. Det är bara att hoppas att eurofrågan går samma väg som den om Nato.

ANNONS