Läsning. Svenska elever lär sig inte läsa tillräckligt bra, något som påverkar även den övriga utbildningen.
Läsning. Svenska elever lär sig inte läsa tillräckligt bra, något som påverkar även den övriga utbildningen. Bild: Martina Holmberg / TT

Mimmie Björnsdotter Grönkvist: Fakta, läsning och räkning måste vara grunden i skolan

Den svenska skolan präglas fortsatt av problem. En ny bok pekar ut kunskapssynen och läroplanerna som en bov i dramat.

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

ANNONS
usernewspaperlogoutofferarrowcommentsSökSuperlokaltclockplaytwitterfacebookinstagramNotifikationerNotifikationer avNotifikationerstampenpencilusersusers outlinedclocklockdatabasecheckbox-checkedcheckbox-uncheckedlikecheck_circleexclamation-solidgrade

När läslovet står för dörren kan man tyvärr konstatera att svenska skolbarn läser alldeles för lite. I en nysläppt granskningsrapport av hur 25 slumpvis valda skolor jobbar med läsning konstaterades brister i det läsfrämjande arbete på samtliga granskade skolor (DN 23/10). Att barn inte lär sig läsa ordentligt är inte ett problem som isoleras till svenskämnet, tvärtom spiller det över och försvårar inlärning i andra ämnen. God tillgång till skolbibliotek är en viktig faktor, som ofta brister.

Men viktigt är även hur undervisningen utformas. I boken "Dumbing Down:

The Crisis of Quality and Equity in a Once-Great School System—and How to Reverse the Trend” (Palgrave Macmillan, 2022) av nationalekonomen Magnus Henrekson och statsvetaren Johan Wennström ifrågasätts den pedagogiska inriktning som dominerat i Sverige de senaste decennierna. Författarna tecknar en hyfsat heltäckande bild av den svenska skolans problem, utifrån en historisk tillbakablick som går tillbaka till när Sverige gick från fattigt till rikt, delvis tack vare ett välfungerande skolsystem. Centralt för problembilden är att det författarna kallar "en postmodernistisk socialkonstruvistisk syn på sanning och kunskap" tagit över i skolan.

ANNONS

Liksom hur barn måste gå innan de lär sig springa

Det är inte utan poäng. Begrepp som postmodernism kan vara svårfångade, och särskilt det första används ibland i debatten som en slags allmän slasktratt för slirande med sanningen som egentligen är rätt långt från de idéer som utvecklades av tänkare som Lyotard, Foucault och Derrida. Men samtidigt måste man medge att ständig idékritik och en skeptisk inställning till fasta sanningar knappast kan ligga till grund för lågstadieelevers utbildning. Det är de helt enkelt inte mogna för. Liksom hur barn måste gå innan de lär sig springa, behöver de lära sig grundläggande fakta och förmågor ordentligt.

Vid sidan av denna sorts pedagogik har synen på läraren som "coach" – som hjälper eleverna att söka upp kunskapen istället för att förmedla ett kunskapsmaterial – etablerats. Det är en omsvängning som delvis kan kopplas till andra världskrigets eftersvall, då den allmänna önskan var att kommande generationer skulle fostras till goda anti-auktoritära medborgare som skulle kunna stå upp mot diktatur och despoti. Boken tar delvis upp hur synen på den nazityska skolan som auktoritär är felaktig – där rådde flumskola snarare än ordnad katederundervisning. Ironiskt nog tycks viljan att komma bort från det ha skapat en skola som är sämre på att förbereda eleverna för att vara goda demokratiska medborgare. Undersökningar visar både hur rent antidemokratiska värderingar är vanliga bland svenska skolelever och att många brister i kritiskt tänkande och källkritik. Det är oroväckande med tanke på den högerpopulistiska vågen.

ANNONS

Det är tydligt att svenska skolan behöver gå tillbaka till grunden: barn ska lära sig läsa – även långa texter och med mycket mängdträning –, räkna och grundläggande faktakunskaper, från lärare som är auktoriteter i klassrummet. Det har funkat tidigare, under den tid som Henrekson och Wennström kallar svenska skolans silverålder, och det saknas skäl att tro att det inte skulle fungera igen. Lång tid har gått sedan folkskolans dagar, men barnen fungerar likadant nu som då.

ANNONS