Trots att det bara är oktober har det redan varit fler dödsskjutningar i Sverige än vad som någonsin tidigare har uppmätts under ett år. De senaste veckorna har flera skjutningar skett i Södertälje, där boende i de berörda orterna vittnar om att de knappt ens vågar gå ut för att slänga sopor längre.
Sverige har sedan 2018 flest dödsskjutningar per capita i hela EU, och är det enda landet i unionen där skjutvapenvåldet ökar.
Som den ställföreträdande rikspolischefen Johan Olsson beskrev i SVT:s Agenda (9/10) är flera reformer som kommer att stärka polisens operativa förmåga på ingång. Bland annat kommer det att bli lättare att beslagta kriminellas brottsvinster. Även straffen för flera centrala brottskategorier har höjts samtidigt som den generella ungdomsrabatten för myndiga brottslingar har slopats. Även om längre straff inte avskräcker yrkeskriminella fyller de en inkapaciterande effekt – under tiden som en kriminell sitter inne utgör den ingen samhällsfara.
Den avgående regeringen hade som mål att öka antalet poliser med 10 000 från 2016 till 2024. I våras hade antalet ökat med knappt 2000, och tittar man på siffrorna per capita är polistätheten i stort sett samma nu som när regeringen tillträdde 2014. Detta, dessutom, från en redan låg nivå som med marginal understeg EU-snittet.
Att få upp polistätheten borde stå högst upp på den tillträdande regeringens prioriteringslista när det kommer till kampen mot gängkriminaliteten. Man kan göra lagen hur effektiv som helst för polisen, ha höga straff och förenkla allt som har med brottsbekämpningen att göra. Men det blir till liten nytta om inte de nya lagarna kan verkställas i ändamålsenlig omfattning. Det är nämligen huvudproblemet: Att det inte finns resurser nog att utreda och lagföra de brott som begås. Att förändra det måste börja med fler poliser.
Ännu ekar platser på polisutbildningen tomma – trots att befintliga platser, ens om de hade varit fyllda, skulle vara otillräckliga för att komma upp i en önskvärd polistäthet. Och lösningen på det får inte vara antagningskraven sänks, såsom tidigare har varit fallet. Det måste få kosta. En självklar startpunkt vore att göra hela utbildningen betald och att öka lönerna substantiellt.
I övrigt tycks det inte råda några tveksamheter om att den nya regeringen kommer göra allt som står i dess makt för att utöka polisens operativa förmåga och i övrigt göra allt som kan göras för att slå tillbaka gängbrottsligheten – förutom på en punkt: Narkotikapolitiken.
Narkotikalagstiftningen ger gängen effektivt monopol på narkotikamarknaden – som är dess huvudsakliga inkomstkälla. Den tillträdande regeringen måste våga slakta denna heliga ko, genom att åtminstone förutsättningslöst utreda hur en avkriminalisering alternativt en legalisering av mindre innehav och eget bruk av olika substanser skulle påverka gängens inkomster – och i förlängningen deras attraktionskraft för framtida rekryteringsbas.
Om vi lyckas få upp polistätheten och vi på allvar vågar vända på alla stenar i kampen mot gängen finns all anledning att tro att vi på sikt kommer att lyckas att bryta den nuvarande utvecklingen.
