Sverige genomförde 1977 en högskolereform som förändrade den högre utbildningen i grunden. Tolv nya regionala högskolor inrättades där den politiska ambitionen var att få fler från studieovana hem att läsa vidare efter gymnasiet. Reformen gav utdelning lokalt. Men för landet som helhet består den sociala snedrekryteringen.
I rapporten Demokratisering och decentralisering av högskolan: En utvärdering av 1977 års svenska högskoleexpansion (SNS 240425) har fyra forskare utvärderat högskolereformen. Man konstaterar att syftet är uppfyllt: tio år efter reformen hade andelen av en gymnasiekull som läste vidare ökat med nästan fem procentenheter mer i kommuner där det inrättats nya högskolor än i jämförelsekommuner.
Social snedrekrytering består
Reformen har dessutom i viss mån bidragit minskning av den sociala snedrekryteringen till högre studier. Men detta gäller endast för unga människor i reformkommunerna. För landet som helhet består den sociala snedrekryteringen där Sverige dessutom ligger högt i jämförelse med andra länder.
Lösningen på problemet kan naturligtvis inte vara att inrätta ännu fler regionala högskolor. Även om reformen har tjänat sitt syfte att sänka tröskeln för ungdomar från studieovana hem har politikerna misslyckats med många av de satsningar som har gjorts. De senaste decennierna har de regionala högskolorna fått allt mer resurser och tagit in fler studenter. Därtill har ett flertal av högskolorna uppgraderats till universitet, vilket snarare måste ses som ett fall av regionalpolitisk ingenjörskonst än av omsorg om den högre utbildningen. Forskningsresurser har spridits ut och kvaliteten på utbildningen har sänkts väsentligt i många fall.
Bra att främja forskningen
Nu, nästan 50 år efter 1977 års stora högskolereform, är det därför dags för en ny utbildningsreform. Politiken måste blicka bortom statusfyllda universitet och se till vad som gynnar samhället på sikt. Att regeringen med utbildningsminister Mats Persson (L) i spetsen varit tydlig med att man vill främja forskningen snarare än att utse ännu fler universitet är glädjande men man måste också våga konstatera ett viktigt faktum: all utbildning måste inte ske vid en högskola.
Även om utvärderingen från SNS visar på att de regionala högskolorna har gynnat just regionerna de är verksamma i så pekar de också på att den sociala snedfördelningen över landet som helhet kvarstår. En central tanke i reformprocessen på 1970-talet var att all eftergymnasial utbildning skulle bedrivas i form av högskoleutbildning men ska kvalitet sättas i främsta rummet behöver man lyfta blicken från högskolor och universitet.
Fokus bör riktas mot yrkesutbildningar
Möjligheten till utbildning är en viktig förutsättning för att såväl samhället som individen ska lyckas. Men det måste finnas en mångfald av utbildningar och utbildningsformer även utanför akademin. De regionala högskolorna har tjänat ett viktigt syfte men när de omfattande satsningarna inte ger resultat behöver man ändra riktning. Fokus bör riktas mot yrkesutbildningar som pricksäkert kan matcha arbetsmarknadens behov vilket erbjuder fler en väg till egen försörjning. 1970-talets statusfixering vid högre utbildning behöver brytas – på 2020-talet borde egen försörjning och utbildningar som matchar arbetsmarknadens behov vara det coolaste en region kan erbjuda.
