Fortfarande på 1990-talet var det en relativt liten del av befolkningen som gick vidare till högre utbildning efter gymnasiet. Universiteten var till för att fördjupa kunskaperna endast hos de allra mest studiebegåvade och akademiskt ambitiösa. Så är det inte längre. I spåren av 90-talskrisen föddes insikten om att kunskap var en konkurrensfördel ur ett nationellt såväl som internationellt perspektiv och att det fanns ett värde i att ge fler människor, över hela landet, tillgång till högre utbildning. Sedan dess har ett flertal nya högskolor sett dagens ljus. En del av dessa har även – inte utan att det kritiserats – utsetts till universitet.
Kvaliteten har urholkats
2000 hade enligt siffror från SCB 16 procent av befolkningen minst tre års eftergymnasial utbildning. I dag har den siffran fördubblats. Tyvärr betyder det inte att dubbelt så många har skaffat sig den typen av tunga akademiska meriter som erbjöds studenterna under 1900-talet. Den snabba och omfattande utbyggnaden av den högre utbildningen har visserligen givit fler tillgång till universitet och högskolor. Samtidigt har kvaliteten urholkats eftersom resurserna inte ökat i relation till antalet platser. Särskilt dåliga är villkoren på de nyare lärosätena där forskningsmöjligheterna är sämre och utmaningarna större för lärarkollektivet.
I en aktuell rapport från SNS, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, konstaterar Douglas Brommesson, professor i statsvetenskap, Sofia Nordmark, lektor i socialt arbete och Jörgen Ödalen, docent i statsvetenskap att yngre högskolor och universitet behöver få större resurser om man ska kunna erbjuda en likvärdig högre utbildning över landet. Bland annat för att “det finns en betydande variation mellan lärosäten rörande såväl storleken på den undervisningsinsats en lektor måste genomföra per år, som hur mycket tid i tjänsten en lektor kan ägna åt forskning och därmed hur forskningsanknuten undervisning lärosätena har möjlighet att erbjuda”.
Saknar förutsättningar för god kvalitet
I de intervjuer rapportförfattarna gjort med studierektorer framkommer att man på många håll för att kunna hantera de krav och förväntningar som finns på dagens massuniversitet har reviderat utbildningsinnehållet och förenklat formerna för undervisning och examination. Ibland hjälper inte ens det och många universitetslärare upplever att de saknar rätt förutsättningar för att kunna erbjuda högre utbildning av god kvalitet.
Brommesson, Nordmark och Ödalen rekommenderar att mer pengar skjuts till för att förbättra kvaliteten inom den högre utbildningen. Det är naturligtvis en väg man kan gå. Samtidigt finns det alla skäl att fundera över om så kallade massuniversitet i den omfattning vi har idag var och är en särskilt klok idé. Det finns en problematisk överakademisering av arbetsmarknaden och många jobb som tidigare utfördes, och fortfarande utmärkt skulle kunna utföras, av människor utan högskolepoäng och studieskulder kräver i dag eftergymnasial utbildning. Kunskap är naturligtvis alltid av godo men att det dröjer alltför länge innan unga människor får fotfäste på arbetsmarknaden och i onödan dras med livslånga skulder är det inte.
Varför inte slå in på en gyllene medelväg mellan 1900-talets elituniversitet och 2020-talets massuniversitet? Färre lärosäten (och studenter) som delar på pengarna skulle innebära betydligt högre kvalitet.
