GÄSTKRÖNIKA • Som forskare står jag med det en benet placerat i lokala sammanhang och med det andra benet bland internationella forskare. Tillsammans utgör dessa två kontexter förutsättningen för ett ökat kunnande om barn och unga.
Under de senaste decennierna har forskare med fokus på barn och unga, med ambitionen att fördjupa kunskap och lösa problem, ingått gränsöverskridande samarbeten. Trots dessa samarbeten kvarstår faktum att majoritet av den forskning som synliggöras i internationella publikationer främst är baserade på nordamerikanska barn. Dessa studier bidrar till vår kunskap, men det är viktigt att komma ihåg att de enbart representerar en begränsad del av världens befolkning och därmed inte ger en komplett bild.
Mer forskning behövs från olika kulturer
I en strävan att förstå barn och unga finns det en risk att normalisera ett beteende utifrån de forskningsresultat som finns att tillgå och om dessa enbart representerar en bråkdel av världens befolkning betyder det att enbart ett fåtal barn utgör standarden för resten av världen. Med andra ord behöver den internationella forskningsfronten samarbeta kring forskning från olika kulturer och samhällen runt om i vår värld.
Precis som vi behöver forskning från olika kulturer, är det angeläget med forskning från Sveriges alla hörn, från stad till landsbygd. Men forskning i Sverige genomförs ofta geografiskt nära lärosäten. I likhet med resonemanget ovan, betyder det att mycket av vår kunskap är baserad på forskning på en begränsad del av befolkningen, främst individer och verksamheter lokaliserade i städer, på distans från mindre samhällen och landsbygd.
Forskning från storstaden fungerar inte på landsbygden
Ett forskningsresultat som är giltigt i en storstad behöver nödvändigtvis inte vara relevant på landsbygden. Att vår kumulativa kunskap bygger på en bred geografisk representation är inte enbart en fråga om giltig kunskap, det är också en fråga om demokratisk rättighet. Alla Sveriges barn och unga har rätt att synliggöras i forskning för att vi som samhälle ska kunna bemöta deras behov.
Att som verksamhet använda sig av forskning i det dagliga arbetet kan vara komplicerat, inte minst då forskningen är genomförd i en annan miljö. Det kan vara svårt att se parallellerna mellan en mindre ort och en storstad. Forskning som kommer ”närmare” individen och de lokala förhållandena blir mer giltig och mer användbar. Traditionellt betraktas forskning och praktik som separata processer där generella forskningsresultat ska transformeras, göras om, för att tillämpas i praktisk verksamhet. Forskningen utgår vanligen från forskares perspektiv och frågeställningar. Det behöver inte betyda att forskares frågeställningar inte är relevanta för praktiker. Men de problem som praktiker upplever är oftast inte utgångspunkt för forskning.
Praktiker och forskare behöver samarbeta
Genom att bedriva forskning i samverkan med lokala aktörer får forskningsresultaten en större relevans för verksamheterna. Samverkansforskning innebär att forska med utgångspunkt från situationer och frågeställningar som praktiker upplever som problematiska och där befintlig forskning inte har några konkreta svar att erbjuda. Forskarnas roll blir att kombinera praktikers frågor med den kunskap som existerar inom forskning, på så sätt identifieras en faktisk kunskapslucka. Därmed förenas två kunskapstraditioner, en erfarenhetsbaserad och en vetenskaplig.
För mig är det viktigt att forskning representerar alla barn och unga, oavsett om de bor i en av USA:s storstäder eller i den småländska glesbygden. Genom samverkan med lokala aktörer och forskningssamarbete över nationsgränser bidrar vi till relevant forskning och samhällsnytta. För alla barn och unga.
Emma Sorbring är professor i barn- och ungdomsvetenskap, Högskolan Väst och vetenskaplig ledare, Campus Västervik.
Fler krönikor från Högskolan Väst:
LÄS MER:Vem vinner på kriget i Ukraina?
LÄS MER:Jag vill se en högskola mitt i samhället som gör skillnad
LÄS MER:En satsning med bara vinnare
