Vi måste prata om förstelärarna. Om hur förstelärarreformen är något av det dummaste och mest antiintellektuella som drabbat svensk skola. Intentionen att höja lärarnas status och skapa karriärvägar var god. Men det har spårat ur. Läser man den promemoria som föregick beslutet om förstelärare är det svårt att tänka att dagens flum- och ordsalladstjänster är vad som eftersträvades.
Hur bisarrt förstelärarsystemet faktiskt är idag framgår till exempel i en jobbannons som de senaste tiden spridits av lärare på sociala medier. Det handlar om en tjänst som förstelärare i bemötande.
För det första är bemötande och relationskompetens grundläggande för all form av undervisning. Det är något som varje vuxen som arbetar i skolan bör ha med sig i sin utbildning och lärare bör vara - är - kompetenta nog att förstå vikten av på egen hand. Dessutom, vilket läraren och skoldebattören Filippa Mannerheim påpekade på X (tidigare Twitter), är det lätt att inse konsekvenserna av att tillsätta en sådan tjänst: Alla lärare på den skola det gäller kommer att tvingas lägga arbetstid på att delta i gruppdiskussioner, lyssna på föreläsningar och svara på oändliga mängder frågor om hur de bemöter sina elever. Tid som hade kunnat ägnas åt sådant som fortbildning i det egna ämnet, lektionsförberedelser eller genomgång och uppföljning av elevuppgifter. Många lärare har i dag svårt att hinna med och riskerar att drabbas av stressrelaterad ohälsa. Att kolleger då anställs för att “driva utvecklingsprocesser” och komma med ytterligare pålagor är ett hån mot hela professionen.
I dag finns det förstelärare inom en mängd märkliga områden som inte har ett dugg med de faktiska skolämnena att göra. Sen finns det även förstelärare i sådant som matematik, svenska, historia. Dock är det lika dumt. Det finns en bättre karriärväg för de lärare som vill utveckla sin ämneskunskap och höja sin lön. Det är att ta en licenciatexamen eller doktorera och bli lektor. Antalet disputerade lärare är idag pinsamt lågt. Mycket beroende på att kommunerna inte velat betala löner som är rimliga för någon med den kompetensen.
1970 fanns cirka 1500 lektorer i den svenska gymnasieskolan, vid den tiden gick dessutom långt ifrån alla unga i gymnasiet och elevantalet var betydligt färre än idag. År 2000 fanns det drygt 500 lektorer kvar och idag är antalet disputerade gymnasielärare så få som runt 200 stycken.,
Att mängden forskarutbildade lärare minimerats har med all säkerhet spelat roll för den bristande vetenskapliga förankring som i dag präglar svensk skola.
Det rimliga är därför att de statliga pengar som i dag går till förstelärare i framtiden endast läggs på lärare som på papperet har en längre och mer djupgående vetenskaplig utbildning. Jämför med läkarnas specialistutbildning. Dessutom bör de lärare som anses särskilt skickliga få tillbringa så mycket tid i klassrummet (och med att utarbeta sin egen undervisning) som möjligt, De ska definitivt inte snärjas upp i pappersvändande. Det är en märklig föreställning som ofta sprids i offentlig sektor, och till viss del inom privat dito, att det skulle vara särskilt fint att syssla med “utveckling” och “processer”, att klistra post-it- lappar framför gäspande kolleger, istället för att fokusera på kärnverksamheten. Det är det inte. Förstelärartjänsterna bör därför förpassas till soptippen och majoriteten av det kollegiala antilärandet med dem.
