Vad kostar flyktinginvandringen Sverige? Det är inte en enkel fråga att besvara, men i rapporten ”Tid för integration” (2018) gjorde nationalekonomen Joakim Ruist en uppskattning. Häromåret beräknade han att en genomsnittlig flykting innebär en offentligfinansiell kostnad. Även om flyktingsinvandringens kostnader är en relevant frågeställning är det – som rapportförfattaren är noga med att understryka – en svåruppskattad sådan. På det stora hela varierar siffran kraftigt beroende på ursprungsland, utbildningsnivå och ålder.
Att vitt skilda bakgrunder resulterar i olika förutsättningar är föga förvånande. Mer intressant är Ruists påpekande om att kvotflyktingar har relativt svårt att komma i arbete väl på plats i Sverige. Att beviljas status som kvotflykting innebär att man – på uppdrag av mottagarlandet – väljs ut av FN:s flyktingorgan UNHCR och får uppehållstillstånd redan innan man har besökt mottagarlandet. Till skillnad från de flesta asylsökande är kvotflyktingar dessutom ofta resurssvaga eller har på grund av olika omständigheter svårare att ge sig ut på en farlig resa för att få sitt ärende prövat.
Det främsta skälet till att Sverige över huvud taget tar emot kvotflyktingar är dock inte för att det ska vara en lönsam investering, utan för att erbjuda ett skydd för de allra mest utsatta. Det kan handla om personer som är traumatiserade av krig och konflikter, kristna som förföljs på grund av sin religiösa tillhörighet och tortyröverlevare. Det är grupper som Sverige årligen har erbjudit en fristad.
Men när skyddsbehovet är större än någonsin i modern tid, har regeringen valt att stänga dörren mitt framför näsan på tusentals flyktingar i behov av hjälp. Till följd av Tidöavtalet mellan SD, M, KD och L fattade riksdagen nyligen beslut om att drastiskt minska antalet kvotflyktingar till Sverige. Från ett mottagande som årligen har uppgått till drygt 5 000 kvotflyktingar ska siffran nu reduceras till 900 personer nästa år. Regeringen är, som migrationsminister Maria Malmer Stenergard (M) uttryckte det nyligen, ”beredd att göra allt som krävs för att uppnå en minskad invandring” (DN 7/12).
Till råga på allt har omläggningen bland annat motiverats med att Sverige har tagit emot många ukrainska flyktingar. Att Sverige, likt andra europeiska länder, har tagit sitt ansvar är hedervärt. Men att likt migrationsministern använda ukrainarna som ett svepskäl för att dra ner på mottagandet av en bråkdel av världens mest utsatta är fräckt (SVT 18/3). Inte minst när det bland annat handlar om ett par tusentals utsatta kvinnor och barn.
Förutom risken att barnet kastas ut med badvattnet när ideologiska principer åsidosätts för att behaga Sverigedemokraterna, är det ytterligare ett tecken på hur partiet har lyckats förskjuta debatten i sin riktning. Men värst av allt är att Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna inte tar ställning för de allra svagaste när de knackar på dörren.
