An Israeli firefighter works at the site where a rocket fired from the Gaza Strip, hit the central Israeli town of Holon, near Tel Aviv, Tuesday, May 11, 2021.  A confrontation between Israel and Hamas sparked by weeks of tensions in contested Jerusalem escalated Tuesday as Israel unleashed new airstrikes on Gaza while militants barraged Israel with hundreds of rockets. (AP Photo/Heidi Levine)  XOB132
Under attack. En raket skjuten från Gaza som exploderade i ett bostadskvarter i den israeliska staden Holon. Israel svarade med flygräder mot Gaza. Bild: Heidi Levine

Freden måste bli politiskt lönsam

Den eskalerande konflikten visar på behovet av en tvåstatslösning för alla som bor i det heliga landet.

ANNONS

Vid midnatt 14 maj 1948 lämnade britterna Palestina efter årtionden av närvaro och maktspel i regionen. Några timmar innan den officiella tidsfristen löpte ut utropade David Ben-Gurion i Dizengoff-huset i Tel Aviv staten Israel.

Dagen efter gick, förutom palestinska grupperingar, en arabisk allians bestående av styrkor från Jordanien, Egypten, Syrien, Irak och Libanon till anfall. Men interna politiska maktspel, dåliga förberedelser och underskattning av motståndet gjorde att israeliska armén vann överlägset.

Som diplomaten och fredsförhandlaren Johan Berggren skriver i sin nya bok "Den perfekta konflikten", utgiven av Historiska media 3 maj, var det här som Israel skapades. Runt 700 000 palestinier fick fly från områden de trott sig kunna bebo med omvärldens och historiens stöd. Än i dag kallar de det arabiska nederlaget för nakba, katastrofen.

ANNONS

Det är, historiskt sett, en otäckt precis båge som syns i Israels offensiv mot Gazaremsan, som inleddes just när kalendern slog över till 14 maj 2021. Och nu, precis som 1948, eskalerade konflikten under april.

Då ville Ben-Gurion förekomma den brittiska överlämningen och säkra judiska bosättningar, samt korridorer till dem, som låg utanför FN:s delningsplan. Som Berggren skriver skulle den arabiska civilbefolkningen "drivas bort till områden utanför den blivande statens gränser, om de inte accepterade att leva under judiskt styre".

I april, precis innan årets ramadan inleddes, spärrade israelisk polis av Damaskusporten i östra Jerusalem till många muslimers förtret och ilska. Samtidigt attackerade araber och judar varandra runt om i landet, och när judiska nationalister höll en demonstration på Jerusalemdagen 10 maj avfyrade palestinska Hamas raketer mot Israel.

I en rapport från 27 april jämför Human Rights Watch den israeliska politiken med apartheid, främst för att israelisk lag låter judar återkräva mark som palestinier bott på i decennier, medan de senare inte får återkräva egendom de tvingats fly från.

Apartheid är ett alltför starkt uttryck för att summera situationen. Men i en stat som räknas som Mellanösterns enda demokrati ska folk kunna lita på att det juridiska och politiska systemet dämpar, snarare än upprätthåller, skillnader.

ANNONS

Tyvärr träffas folk alltmer sällan över religiösa och etniska gränser. Det bromsar det omvandlingstryck underifrån som kan förankra en fredsprocess bland araber och judar. I Berggrens bok återges en episod där en israel aldrig hört talas om Ramallah, Västbankens huvudstad, några mil bort.

Ändå är det i Sydafrika, men även i konflikten på Nordirland liksom järnridåns och Berlinmurens fall, som Johan Berggren hämtar optimism kring en lösning. Som han påpekar är det, utslaget över femtio års tid, flera israeliska ledare och organisationer som närmat sig de arabiska motparterna. Det är en god poäng.

Att såväl sittande premiärminister Benjamin Netanyahu som oppositionspartierna i vårens försök att bilda regering stött sig på hårdföra arabiska partier öppnar för nya samtal, kontakter och kompromisser. Men på sikt behövs nytt ledarskap på båda sidor för att bygga nytt förtroende.

Här kommer nya generationer in i bilden. De måste visa att det är politiskt lönsamt att förespråka fred. Den eskalerande konflikten visar på behovet av en tvåstatslösning för alla som bor i det heliga landet.