Gaskriget trappas upp, rapporterade Svenska Dagbladet nyligen (3/1). USA:s nyvalde president Joe Biden är en minst lika hård motståndare som den avgående Donald Trump till den ryska gasledningen Nord Stream 2, som byggs i Östersjön. Möjligen väntar fler sanktioner än de som redan införts.
USA har vissa ekonomiska motiv i sammanhanget. Om möjligheterna att importera rysk gas begränsas blir flytande naturgas från USA ett alternativ. Men den amerikanska kritiken mot projektet har också poänger som de europeiska ledarna bör lyssna på.
Säkerhetspolitiskt och ekonomiskt gör det Ukraina mer utsatt eftersom Nord Stream 2 innebär att gasexporten till Europa inte längre behöver gå genom landet. Inte bara Ukraina, förresten.
En handfull länder – däribland Finland och Lettland – importerar redan idag mellan 75 och 100 procent av sin gas från Ryssland. Ytterligare ett antal – exempelvis Estland, Litauen, Polen och Tjeckien – mer än hälften. 2009 utlöste Rysslands president Vladimir Putin en gaskris när han beslutade att Gazprom skulle minska eller i vissa fall helt stänga leveranserna till vissa länder. Det var varken första eller sista gången Ryssland använt gasen som maktmedel.
Det finns två problem med rysk gas, brukade tidigare L-ledaren Jan Björklund säga: den är rysk, och det är gas. Gaslobbyn har för all del varit skicklig i att framställa sin produkt som mer klimatsmart än exempelvis kolkraft. “Det perfekta komplementet till förnybar energi” har varit marknadsföringsparollen, och gasföretagen har pekat på att klimatutsläppen av att värma ett hus med gas är ungefär hälften av utsläppen från ett hus värmt på kolkraft.
Men dels finns mycket som tyder på att det inte stämmer. Studier har visat att läckage av den mer potenta växthusgasen metan under utvinning och hanteringsprocess innebär att klimatnyttan av gasanvändning i princip inte är bättre än att elda kol.
Dels är det obegripligt att länder vill låsa fast sig i ett gasberoende när tiden för en klimatomställning är så knapp. Såväl Belgien som Tyskland stänger ner fullt fungerande och fossilfria kärnkraftverk för att istället bygga ut gaskraftverk eller öka gasimporten – vansinne ur klimatsynpunkt. Fossilgasen används visserligen ofta till uppvärmning och inte bara till elproduktion, men även där finns alternativ.
Avfallsförbränning, luftvärmepumpar och bergvärme är underutnyttjade energikällor i många europeiska länder. I Tyskland står avfall och biobränslen bara för några procent av energiförbrukningen. I Finland ser man över möjligheterna att använda kärnkraft för fjärrvärme.
En rad länder i östra Europa har försökt stoppa Nord Stream 2. Det är möjligt att det är för sent, och att de konventioner som EU-länderna förbundit sig till ger Ryssland rätt att bygga färdigt gasledningen.
Men det betyder inte att det är för sent att minska Nord Streams inflytande och effekt. En omläggning av energipolitiken på kontinenten och en utbyggnad – eller återstart – av planerbar, fossilfri el- och värmeproduktion kan dämpa efterfrågan på fossilgasen. På så sätt undviker Europa både att låsa fast sig i en teknik som hindrar klimatomställningen, och att göra sig beroende av den stora gasleverantören i öster.
