STOCKHOLM 1991-06-06Sovjetunionens president Michail Gorbatjov (tv) och hans hustru Raisa (th) tas emot av statsminister Ingvar Carlsson (th) på Arlanda. Gorbatjov besökte Sverige i juni 1991.Foto: Tomas Oneborg / SvD / TT / Kod:11014
Populär. Mikhail Gorbatjov, på Sverigebesök i juni 1991 och mottagen av statsminister Ingvar Carlsson (S), har ett gott rykte i väst. Bild: Tomas Oneborg / SvD / TT

Gorbatjov visar att allt tar slut

Gorbatjovs frihetsreformer satte spiken i kistan för Sovjetunionen, men inte för de auktoritära strömningarna i den ryska politiken.

ANNONS

Den 2 mars fyllde Sovjetunionens sista ledare Mikhail Gorbatjov 90 år. Det var dock inte med en Gorbys pirog, givetvis döpt efter födelsedagsbarnet, utan på videotjänsten Zoom som den nyblivne nittioåringen firade sin bemärkelsedag.

Lyckönskningar och gratulationer strömmade till Gorbatjov som under den rådande pandemin sitter i sitt hem i Moskva. Gorbatjov är och kommer alltid vara en av världens största politiker, likväl som att hans eftermäle, utomlands och på hemmaplan, kommer vara omstritt.

I västvärlden har Gorbatjov ett gott rykte. Det var hans avspänningspolitik som blev början på slutet för det kalla kriget. Hans demokratiska och ekonomiska reformer – glasnost och perestrojka – möjliggjorde uppluckringen av den kommunistiska kolossen, tegelsten för tegelsten.

ANNONS

Det går inte att säga att Gorbatjov var den enda anledningen till att Sovjetunionen upplöstes. En sak som däremot är säker är att utan Gorbatjov hade utvecklingen troligen inte sett ut som den gjorde.

Gorbatjovs delaktighet i Kalla krigets slut, Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning är och kommer alltid vara essentiell. Att han tilldelades Nobels fredspris år 1990 är ett bevis på det. Hans framgång i västvärlden har inte genererat glada miner i hemlandet.

Tvärtom har Gorbatjovs politiska gärning blivit allt mer ifrågasatt på senare tid. Att president Vladimir Putin benämnt Sovjetunionens fall som 1900-talets ”största geopolitiska katastrof” (Yle 2/3) är ett talande exempel på hur vissa ryssar ser på Gorbatjov och den politik som han förde.

Den nuvarande ryska politiska ledningen talar ofta nostalgiskt om Sovjetimperiets fornstora dagar. Tyrannen Stalin återlanseras i modern tid som en stark och trygg landsfader. Förtrycket, terrorn och arbetslägren är mindre viktiga att tala om när historien likväl kan revideras utefter Kremls vilja.

Förra året infördes nya lagar som förbjuder ryssarna att ifrågasätta ”historiska sanningar” om andra världskriget, samt att “förringa veteraners heroiska insatser för fosterlandet” (VOA 18/7 -20).

Gorbatjovs reformer – och miljontals sovjetmedborgares önskan om demokratisering – är det färre som vill tala om i Ryssland i dag. Historien har blivit ett för Putin effektivt vapen för att stärka de nationalistiska strömningarna i landet.

ANNONS

Sanningen om sovjetmedborgarnas frihetsrop står i stark kontrast till Putins auktoritära nationsbyggande. I stället ser vi hur regimen med konstitutionens välsignelse förvränger historien till oigenkännlighet. De obekväma sanningarna får ta ett steg tillbaka, medan stormaktsnostalgin frodas i media och i maktens korridorer – allt på det fria ordets bekostnad.

Gorbatjovs frihetsreformer satte spiken i kistan för Sovjetunionen, men inte för de auktoritära strömningarna i den ryska politiken. Än i dag viner de auktoritära vindarna inuti Kreml, men hur länge till? Ingen ledare sitter för evigt, vilket den nyblivne nittioåringen är tydligt exempel på.