Harry Potter är för barn, sa skådespelerskan Miriam Margolyes som spelade professor Sprout i filmversionen av den populära bokserien. Uttalandet borde ha varit helt okontroversiellt. Berättelsen om pojken som bor i städskrubben, får ett brev, sveps iväg till trollkarlsvärlden där han hör hemma, och är ödesbestämd att besegra den ultimata ondskan är magisk, men tydligt riktad till barn. Den är svartvit, gott mot ont, kärlek mot hat.
Margolyes stannade dock inte vid konstaterandet att det är böcker för barn, utan uttryckte även oro för fansen som inte lyckats växa upp, utan fortfarande i tjugo- och trettio-årsåldern är fullständigt uppslukade av trollkarlsvärlden. Har man genomgått puberteten är det dags att gå vidare, var hennes budskap. Eller, som hon uttryckte det: "If your balls have dropped, then it’s time to forget about it."
Harry Potter-fans blev upprörda
Hur tog Harry Potter-fansen denna salva, från en av deras idoler? Inte särskilt bra. Tiktok strömmade över av vuxna i mantlar, som höjde sina trollstavar i protest. Vilket mest tjänade till att bevisa Margolyes poäng. Snälla Harry Potter-fans, väx upp! Det är hög tid att sluta med självinfantiliseringen.
Det är ofantligt töntigt att inte klara av att en person uttrycker mild kritik, utan att starta en slags "motrörelse" på world wide web som om man tillhörde en hårt ansatt minoritet. Töntigt och enfaldigt – och ett tecken på en hud som är tunnare än luft. Margolyes hade inte rätt att uttrycka sig så, ansåg en hord av förväxta barnrumpor.
Håller fast vid en besatthet
Förväxta barnrumpor som med sina plånböcker är redo att stötta en författare som på X, tidigare Twitter, upprepade gånger spridit ifrågasättanden av att transpersoner inte var utsatta – i strid med historiska fakta. Det är vad författaren JK Rowling ägnar sina dagar åt numera. Vilket kanske borde uppröra fansen mer än att ombes växa upp, kan tyckas.
Fenomenet med vuxna som håller fast vid barndomens berättelser är förstås inget nytt, men digitaliseringen gör besattheten lättare att hålla fast vid. Gemenskapen på olika forum gör manin till en större del av identiteten.
Dejta med Harry Potter
På dejtingappen Tinder finns det gott om folk med sitt elevhem på Hogwarts i beskrivningen. Lite som en barnsligare version av personlighetstestet Myers-Briggs, eller “Omgiven av idioter”. Jag är blå, andra människor är gula, röda eller gröna. Jag är en Rawenclaw, min pojkvän tillhör Hufflepuff.
Att växa upp är att inse att världen inte går att dela upp i svart och vitt, eller olika primärfärger. Vuxenlivet borde vara gråskalornas tid.
Världsbilden i radikaliserade högermiljöer online beskrivs ofta med en metafor lånad från Matrix, man pratar om att "ta det röda pillret." Harry Potter-fansen verkar snarare ha tagit krumelurpillret.
Det kommer inga brev från Hogwarts
Att inte vilja bliva stur är lätt att psykologisera, som en jakt på barndomens trygghet i en osäker omvärld. Inför krig och klimatkris, vem vill inte vara Peter Pan? Han behöver ju inte ta ansvar. Men att lämna barndomen kommer med förväntan att kunna ta ansvar för sina egna handlingar och val – och att inte kräva omgivningens konstanta bekräftelse och uppmuntran.
Det är att kunna hantera att folk ifrågasätter ens beteende utan att dra på sig offerkoftan – och att inse att det där brevet från Hogwarts aldrig kommer komma, för att svepa bort en från den trista verkligheten. Hur mycket man än önskar det.
