I morgon tisdag ska justitieutskottet diskutera den svenska implementeringen och den 21 mars ska riksdagen rösta. Det råder inte enighet, det finns politiker som tycker att direktivet utgör ett farligt intrång i den personliga integriteten och ett vapen i hand för den som odemokratiskt sinnade övervakaren. Inget tyder dock på att det finns tillräckligt med politiskt kurage för att trotsa ett direktiv som innebär övervakning i en tidigare okänd omfattning.
Röstar riksdagen ja kommer redan i maj informationen om vilka vi ringer, mejlar och sms:ar, varifrån och när, att registreras. Ansvaret att spara informationen i sex månader faller på teleoperatörer och internetleverantörer. Syftet med direktivet är att polisen lättare ska kunna kartlägga personers kontakter och nätverk.
Enligt EU-kommissionens utvärdering, som ännu inte presenterats i sin helhet, framkommer till exempel att i Frankrike begärs information från den lagrade informationen 500 000 gånger om året. I Polen det dubbla. Det rapporterade tidningen Ny teknik i februari förra året. Det rör sig alltså inte om enstaka förfrågningar gällande grov brottslighet. Siffrorna illustrerar i stället hur nästan omöjligt det verkar vara för rättsväsendet att begränsa användningen av existerande information.
Möjligheterna att registrera och övervaka medborgarnas aktiviteter blir alltfler tack vare den snabba digitala och elektroniska utvecklingen. Bara den som litar fullständigt på hela rättsväsendets totala och eviga integritet och ofelbarhet kan känna sig bekväm med att staten systematiskt samlar och sparar sådan information.
Datalagringsdirektivet borde aldrig ha kommit till. Dessvärre existerar det och Sverige har dömts till förseningsavgift på många miljoner. Det går inte att ostraffat vägra implementera EU-direktiv, och förr eller senare måste vi foga oss. Så tycks de folkvalda resonera, alltså även många av dem som egentligen inte gillar övervakningsdirektivet. Det är fel.
Sverige ska inte sätta sig på tvären varenda gång EU beslutar något som inte faller oss på läppen. Men det finns strider som är värda att ta, också om vi får betala för det. Dit hör försvaret för den personliga integriteten, brevhemligheten, rätten att få vara ifred.
Vår regering har inte gjort sig känd för att sätta dessa principer särskilt högt. Däremot finns det enskilda riksdagsledamöter som inser att datalagringsdirektivet är en massiv offentlig kränkning av den privata sfären. De borde rösta nej, och stå för att vi hellre bötfälls än för bok över vilka medborgare som pratar, skriver och sms:ar med varandra.
