KRÖNIKA • Enligt SCB var 79 procent av Sveriges befolkning medlem i någon förening år 2020; som deltagare, ledare eller stödmedlem. Som en folkrörelse ställs dock krav på att föreningar är öppna, inkluderande och välkomnande. Vid sidan av dess huvudsakliga uppgift, att möjliggöra för aktiviteten i sig, innebär det att föreningslivet behöver arbeta för gemenskap, jämställdhet, demokratiska värden och integration. Det tycks således som att föreningslivet har en viktig uppgift i att förena människor, något som jag tror många har egna exempel på. Mitt är hundklubben, i vilken det gemensamma intresset för apporterande fågelhundar förenar människor, oavsett kön, ålder och bakgrund.
Föreningar ska främja öppenhet och inkludering
Föreningslivet förknippas ofta med idrott och fysisk aktivitet, men som begrepp representerar det olika typer av föreningar där alla har en roll i att främja öppenhet och inkludering. Hälsa är dessutom ett mångfacetterat begrepp och inbegriper fysisk såväl som psykisk och social hälsa. Det innebär att det inte behöver vara bara aktiviteten i sig som verkar främjande avseende deltagares upplevelse av hälsa och välbefinnande, utan även andra faktorer kopplat till den gemenskap som föreningsliv innefattar. För egen del kan jag till exempel se att det gemensamma intresset i hundklubben inte endast möjliggör den ”huvudsakliga” aktiviteten; att träna med och pröva din hund, utan även gemenskap, av betydelse för känsla av hälsa och välbefinnande.
En annan central del om föreningslivets möjligheter, särskilt då barn/ungdomar, är de personer och relationer som finns där såsom kompisar, föräldrar och andra vuxna. ”Andra vuxna” kan vara personer som medlemmarna vågar anförtro sig åt eller känner trygghet med, och som gör det möjligt för föreningslivet att ses som en resurs och ett stöd, inte enbart för ”huvudaktiviteten” utan även för sociala värden. Föreningsrepresentanter som befinner sig i medlemmarnas närhet kan uppmärksamma om någon är i behov av hjälp. Ideella krafter kan därför vara ett stöd i frågor som medlemmar ställs inför i livet och därmed verka hälsofrämjande. Hur aktiviteten är utformad och de personer som ingår behöver därför också beaktas, inte enbart aktiviteten i sig.
Det behövs ett tillåtande klimat
För att främja inkludering och gemenskap beskrivs ett möjliggörande och tillåtande klimat tillika relationer, normer och attityder som viktiga; föreningslivsegenskaper som kan verka stärkande och öka känslan av självständighet hos deltagarna. Vi är nog många som bär på föreningslivserfarenheter relaterat till detta och som vet att känslan av gemenskap inte bara främjas av aktiviteten som sådan utan även av allt ”runt omkring”, relationer och personer. Det kan också finnas exempel på negativa erfarenheter, där barn, ungdomar eller vuxna av ett eller annat skäl stått utanför gemenskapen. Givet dess uppgift i att förena bör föreningslivet arbeta aktivt för att främja gemenskap och ökad inkludering, för alla. Inget barn, ungdom eller vuxen ska behöva stå utanför, inte tillåtas komma in i gemenskapen.
Vilka attityder råder?
Jag tänker därför att det är viktigt att föreningar, som en ideell och kollektivt formad verksamhet, funderar kring vilka normer och attityder som råder samt hur trygghet, inkludering och gemenskap kan främjas, genom sina primära såväl som sina ”runt-omkring” aktiviteter. Genom att uppmärksamma och bejaka föreningslivets möjligheter kan vi skapa än bättre förutsättningar att verka främjande och förena människor, men också skapa insikt kring att detta kan göras på många olika sätt.
Jennie Ryding är lektor i pedagogik med inriktning arbetsintegrerat lärande (AIL), biträdande verksamhetsledare vid Centrum för hälsofrämjande och Salutogenes vid Högskolan Väst.
