Jag följer med den ukrainska polisen till Krasnohorivka. Det är en av förstäderna till Donetsk och är fortsatt under ukrainsk kontroll.
Frontlinjen går vid stadsgränsen i öster.
Från höjden norr om Krasnohorivka syns Donetsk terrikoner, de jättelika slagghögarna från gruvorna. Poliserna har fått ett textmeddelande från kollegorna som säger att de bör passera det här vägavsnittet så fort som möjligt på grund av fri sikt från den ryska sidan. Vi kör förbi ett par utbrända bilar.
Krasnohorivka hade före det fullskaliga kriget 20 000 invånare. Omkring 1 000 är kvar. Och även det är alldeles för många i den här miljön. Krasnohorivka är mörkt och kallt med krigsmuller som ständigt bakgrundsljud.
Poliserna är Rustam Lukomskij, 47, och Volodymyr Rajvitj, 44, från enheten ”Vita änglarna” som utför särskilt riskfyllda uppgifter utmed fronten. Under detta uppdrag ska det göras tre stopp. Det går fort. Poliserna kan Krasnohorivka utan och innan, Volodymyr är uppvuxen här.
Stopp nummer ett handlar om att göra en första dokumentation av en dödad civilperson. Vi kommer till en adress i ett småhusområde och går in i huset. En man i 60-årsåldern ligger vid entrén dit han har släpats av grannarna. Han hade av någon anledning gått ut i trädgården under en beskjutning några timmar tidigare. En granat slog ner intill honom. Splittret trängde in i kroppen snett bakifrån i högersidan.
Döden var ögonblicklig, säger poliserna som fotograferar kroppen och mannens id-handlingar. Blodet forsar ut från såret när de vänder på honom. Mannens fru är på plats och berättar lugnt om hur allt gick till. Hon har inga planer på att lämna Krasnohorivka utan kommer att bo kvar i huset, säger hon.
Det tredje stoppet är en odramatisk hämtning av en man som är lätt splittersårad i armbågen. Men hämtningen innan är lite speciell. Vi tar oss till ett område med flerbostadshus. Det ligger dåligt till med risk för beskjutning. Poliserna överväger att gömma bilen i närheten och gå sista biten till fots. Rustam väljer ändå att köra fram, eftersom det är en höggravid kvinna som ska hämtas.
En man i 50-årsåldern möter oss utanför porten. Han är lättklädd i tofflor trots att det är minusgrader. Kvinnan kommer ut strax därefter. Hon är runt 20 år och leds av poliserna in i den bepansrade bilen. De förklarar för mannen att hon och bebisen inte får återvända hit.
Konstigt att en sådan sak behöver förklaras, tänker jag men får snart den större bilden. Mannen som mötte oss är dömd våldtäktsman, alkoholmissbrukare och bor ihop med 20-åringen, som har någon form medfödd psykisk funktionsnedsättning, och hennes mor. Mannen har enligt poliserna först haft en relation med mamman och gick sedan över till dottern som blivit gravid. Allt pågår i en dimma av fylleri och sannolikt fysisk misshandel. Rustam och Volodymyr vet hur 50-åringen är på fyllan.
Det här är en mindre uppmärksammad följd av kriget. Bland dem som stannar kvar på fullkomligt orimliga platser finns en stor andel människor med svår social problematik. Den unga kvinnan kommer att föda sitt barn i säkerhet och får därefter någon form av stöd. Men väldigt många andra fortsätter leva i detta yttre och inre helvete.
