När jag skriver dessa rader, fredag morgon, har Israel slagit till mot Iran. Som hämnd för iraniernas attack med drönare och missiler över Israel i förra veckan. Som i sin tur var hämnden för Israels dödande attack på det iranska konsulatet i Damaskus.
Våld och motvåld. Så ser den infantila dramaturgin ut, sedan årtionden. ”Knappast Nya testamentets mantra om att vända andra kinden till”, sa Carl Bildt i SVT:s Utrikesbyrån härom kvällen. ”Utan Gamla Testamentets öga för öga, tand för tand”.
Den bottenlöst sorgliga konflikten är gammal, mellan dessa två närbesläktade folk på den smala remsan mellan Jordanfloden och Medelhavet. Snart 110 år, som en följd av Balfourdeklarationen. Eller drygt 75, efter FN:s beslut 1947 att dela Palestina i en judisk och en arabisk stat.
Judar från hela världen, diasporan, flyttade till det nya landet, somliga med visioner om demokratisk socialism med kibbutzer, jordbrukarkollektiv i centrum. Men den palestinska staten kom aldrig till stånd.
Historien därefter är komplex och blodbesudlad, präglad av den ständiga pendlingen mellan hopp och förtvivlan. Och av Israels ockupation av Västbanken och Gaza sedan 1967, i strid med FN:s resolutioner.
Jag ska sent glömma mina besök i området för sju, åtta år sedan. Samtalen i Jerusalem med ”Rabbiner för fred”, judiska ledare som krävde försoning och fred. Bilresorna på Västbanken, den dystra Muren, mil efter mil, ofta rakt genom byar och åkermark. Upprörande berättelser om militanta judiska bosättare – från USA, Europa, kanske Sverige? – som med våld driver palestinska familjer från gård och grund. Nödropen från den kristna minoriteten, bortglömda av de många trossyskon i väst som ser Stor-Israel som uppfyllelsen av Bibelns profetior.
Och jag minns miljökonferensen utanför Betlehem och de palestinska borgmästarna som bad mig följa med och se hur deras byar och städer översköljdes av orenat avloppsvatten och skräp från närbelägna illegala bosättningar. ”Skriv, fotografera, berätta om det i svenska media!”
Hamas mordorgie, den första pogromen på judar sedan Andra Världskriget, följt av högerregimen Netanyahus krig som på ett halvår pulveriserat Gazaremsan och hittills dödat drygt 30 000 civila – detta fördjupar konflikten och marinerar den i blod utan att på något sätt bidra till att lösa kärnfrågan: Hur palestinierna äntligen ska få rättvisa. ”Det vet de flesta ledarna, men ingen har det politiska kapital som krävs för att kliva fram och säga det”, konstaterar radions Cecilia Uddén.
Kända judiska intellektuella som David Grossman och Gideon Levy i Israel är ropande röster i öknen. Och svenske Anders Carlberg skrev nyligen: ”Det finns en enda väg ur det mörker som sänkt sig över Israel-Palestina i det som annars riskerar att bli en natt som aldrig tar slut. Det är att president Biden står upp för tvåstatslösningen”.
Men var står egentligen USA i detta? Senast igår blockerade Vita huset ett förslag i säkerhetsrådet om fullvärdigt palestinskt medlemskap i FN. Trist. Och en politik som kan få många demokratiska väljare att svika Biden i höstens presidentval.
