Rymningsförsök, upplopp, självmordsförsök. Situationen på de särskilda ungdomshem som drivs av Statens institutionsstyrelse är allt annat än trygg för de i regel väldigt utsatta och traumatiserade tonåringarna som bor där. Antalet självmordsförsök bland flickor på SIS-hem ökar, rapporterar SVT (10/1). 2019 rörde det sig om totalt 32 självmordsförsök, de första elva månaderna 2022 låg den siffran på 52.
Många av försöken misslyckas, men SVT (9/1) berättar om ett fall då det värsta inträffade. Jenny blev blott 17 år gammal. Hon hittades livlös på en toalett, och hade använt inredning som fanns inne på boendet för att ta sitt liv.
Många av de unga som bor på hemmen är inte dömda för något brott, utan omhändertas för att skyddas från en destruktiv omgivning. Frågan är om hemmen kan erbjuda en tryggare tillvaro – mycket tyder tvärtom på att en nedbrytande miljö bara byts mot en annan. När Jennys mamma frågade Jenny vad hon gjorde om dagarna var svaret: vi röker, äter och hänger. Dagen innan hon dog ska Jenny ha fått in droger från någon utomstående, något som boendets tillförordnade institutionschef menar "tyvärr inte är ovanligt".
Barn och unga har rätt att känna sig trygga
Att staten tar barn från deras föräldrar och sammanhang är en extrem åtgärd som ska vara undantagsfall, en sista lösning när inget annat hjälper. Det ställer dock stora krav på verksamheten som då tar vid, som SIS-hemmen allt för ofta misslyckas med att leva upp till. En svårighet, som blivit uppmärksammad i debatten upprepade gånger de senaste åren, är att målgruppen för hemmen delvis har ändrats. Den eskalerande gängkriminaliteten har gjort att en större andel av ungdomarna är kriminellt belastade, och att kriminaliteten i fråga är tyngre. Att de särskilda ungdomshemmen blandar unga med missbruksproblematik eller kriminell bakgrund med dem som behöver komma bort från en hopplös hemsituation är långt ifrån optimalt.
Samtidigt handlar problematiken även om hur väl hemmen lyckas med att ta hand om respektive målgrupp och vilken kompetens personalen har. I Jennys fall bedöms hennes självmordsrisk vara medelhög samma dag som hon dör, bara några dagar tidigare har hon behövt vårdas ett dygn på sjukhus. Det är tydligt att det inte går ihop. Barn och unga har rätt att känna sig trygga och den boendemiljö staten erbjuder måste vara anpassad efter de behov den unge har. Det får inte finns brister i vare sig omsorg eller uppsikt. Inte ett enda barn ska dö som Jenny.
