Mellan hägg och syrén blottades ett nytt bottenrekord i svensk brottspolitik. Totalt 168 skjutningar och 31 mordoffer bara mellan januari och maj i år. Hisnande siffror som understryker en redan lång och mörk trend. Skjutvapenvåldet har fortsatt att eskalera samtidigt som regeringen under flera år pratat om hur de ska stoppa utvecklingen.
Inrikesminister Morgan Johansson (S) debatterade regeringens misslyckande med Liberalernas Johan Pehrson i söndagens Agenda (12/6). "Vi har fler poliser än någonsin, vi har hårdare straff än någonsin och vi har fler inburade än någonsin" sa Johansson med bestämd stämma. Det var en sanning med modifikation – poliserna är visserligen fler men antalet poliser per invånare är fortfarande lägre än för tio år sedan. Justitieministern har inte heller lyckats vända brottsutvecklingen. Problemen har tyvärr bara blivit värre. Antingen har åtgärderna varit för få, för tandlösa eller helt oviktiga om vi ska tolka regeringens stolthet över alla sina hittills effektlösa insatser.
Debatten i Agenda blev en smärtsam skildring av hur den socialdemokratiska verklighetsbeskrivningen sviktar efter åtta år vid makten. Johanssons försök att gång på gång skylla det mesta på Alliansens skattesänkningar har tappat sin udd. Det var därför befriande att se Liberalernas partiledare sätta hårt mot hårt mot bortförklaringarna och leverera tydliga sakförslag på hur trenden kan vända.
Vi behöver jobba både med "stålhandsken och Lovikkavanten för att ta en kniptångsmanöver" förklarade Pehrson med betoning på skolans och socialtjänstens roll i att arbeta förebyggande. En nyckelreform är att reformera socionomutbildningen och hela socialtjänsten. Kunskapen om ungdomsbrottslighet föreslås höjas avsevärt inom socionomutbildningen. L vill också införa en specialistutbildning om ungas lagöverträdelser och gängbrottslighet (DN 29/5).
Om vi ska lyssna på forskarna är en reformering absolut nödvändig, eftersom utbildningen idag har ett minimalt till nästan obefintligt läromoment om just ungas kriminalitet. Innan politikerdebatten i Agenda gav Michael Tärnfalk, universitetslektor i socialt arbete, en rejäl uppläxning om det brådskande läget inom socialtjänsten. Tärnfalk målade en dyster bild av en verksamhet oförmögen att jobba förebyggande mot den organiserade brottsligheten, vilket till stor del beror på den bristfälliga utbildningen. Förståelsen för hur ungdomar dras in i kriminalitet är låg och förutsättningarna för att hjälpa de unga killarna ur gängen blir därmed mycket lidande.
Ett steg i rätt riktning skulle därför vara att rusta framtidens socialsekreterare inför den tuffa verkligheten runt om i Sveriges kommuner. Kort och gott föreslås en yrkesutbildning som utbildar hur yrket faktiskt ska utföras i praktiken. Det är onekligen ingen revolutionerande idé, men likväl fundamentalt viktig i en tid då gängvåldet nått hisnande nivåer.
Efter att debatten var slut återstod därför enbart en fråga – hur har ingen i regeringen lyckas komma med förslaget efter åtta år i regeringsställning? Socialdemokraternas kriminal- och socialpolitik, och idéutvecklingen på området, lämnar otvivelaktigt mycket i övrigt att önska.
