Fredagen den 26 augusti tas nästa steg i den svensk-finska Natoansökningsprocessen, men troligen inte det sista. Finlands utrikesminister Pekka Haavisto meddelade under förra veckan (SVT 19/8) att det trilaterala mötet med Finland, Sverige och Turkiet efter många om och men kommer hållas i Finland.
Vägen mot Natomedlemskap har varit svår och ännu är vi inte i mål. Möjligen kan vi nå en mindre ljusning framåt helgen, om turkarna äntligen skulle ge med sig. Svenska och finska regeringen har under sommaren tampats med Turkiets långa kravlista för att godkänna medlemskapet. Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan har öppet hotat att "frysa" ansökningsprocessen om inte Sverige och Finland möter Ankaras krav. De upprepade hoten ansågs av Natokritiker vara ett tecken på att ansökningsprocessen skulle vara lönlös: "Om Erdoğan hotar om veto är det ingen idé att förhandla" – eller?
Sommarens förhandlingar har varit långt ifrån dödfödda. Trots begränsad information om var förhandlingarna befinner sig kan man konstatera att vi knappast är i ett dödläge. Strax efter midsommar, under Natotoppmötet i Madrid, offentliggjordes det trilaterala tiopunktsavtal som innehåller åtgärder för terrorismbekämpning, utlämningar och ett slopat vapenembargo. Turkiet hävdar dock fortfarande att implementeringen inte mött deras förväntningar.
Turkiets utrikesminister Mevlüt Çavuşoğlu menar att Sverige och Finland ännu "inte levt upp till sina åtaganden", vilket föranleder fredagens planerade förhandlingar (11/8). Det är inte uteslutet att fler möten måste till för att lösa upp knutarna en gång för alla, ty ansökningsprocessens vara eller icke vara ligger i praktiken helt hos turkarna.
USA beslutade i början av augusti, med rejäl marginal, att godkänna den svenska Natoansökan (3/8). Det var med röstsiffrorna 95-1 som den svenska ansökan godkändes av den amerikanska senaten. Givet det breda amerikanska stödet är det sannolikt att Natoansökan godkänns av samtliga medlemsländer – förr eller senare. Vägen dit följs dock av kanter och omvägar till Ankara och tillbaka.
Natoprocessen siades till en början vara avslutad lagom till sommarens toppmöte i Madrid. Knappt två månader senare pågår ännu särskilda förhandlingar om det turkiska godkännandet. Den till synes "enklaste vägen" hade givetvis varit att "godkänna" alla Erdoğans krav. Det hade emellertid varken varit rimligt eller enklare.
Det skulle framför allt vara högst uppseendeväckande om Sverige plötsligt skulle bryta mot andra internationella avtal och överenskommelser för att möta Turkiets utpressningspolitik. Ytterst är utpressningen inte något mer än en slug taktik för att få gehör för annars omöjliga krav. Det är sällan som Turkiet sitter på trumfkorten, men Nato-ansökan har gett Turkiet ett sådant som de nu försöker nyttja för egen vinning.
I Natoförhandlingar är medlemsländernas veton ett lämpligt verktyg för dessa typer av utpressningstaktiker. Turkiet har gjort det förr och gör det nu igen. De vet exakt hur de ska spela Natokortet för att vinna inrikes- och utrikespolitiska fördelar gentemot sina "vänner" i väst. Det är varken elegant eller schysst, men Erdogan vet att det är en av hans få chanser att förhandla på sina egna villkor.
Förhandlingarna har dragit ut på tiden och ju längre processen pågår ökar de säkerhetspolitiska sårbarheterna i Östersjön. Låt oss hoppas att Erdogan mjuknar upp i Helsingfors. Det skulle vara på tiden.
