Klankulturer hotar den svenska rättsstaten

Karin Pihl: Alla ska vara lika inför lagen.

ANNONS

Ledare 4 oktober. Det finns nog inget folk i världen som är så accepterande gentemot staten som svenskarna. I Sverige anser så gott som alla att det är rimligt att socialtjänsten ignorerar föräldrarnas vilja om barnen anses fara illa i hemmet. Vi tolererar att en större del av det vi tjänar försvinner i skatt. Vill vi bygga ut altanen är det självklart att invänta kommunens bygglov. Vi accepterar statens våldsmonopol, men får i gengäld socialt skyddsnät och rättsskipning.

Men vad händer om stora grupper i samhället har en radikalt annorlunda syn på samhällskontraktet? Eller inte ens tror på något sådant över huvud taget?

ANNONS

I antologin “Klanen” (Timbro förlag, red. Per Brinkemo och Johan Lundberg) resonerar ett antal skribenter på temat kulturkrockar. Många av de invandrargrupper som kommit till Sverige under de senaste decennierna har en helt annan syn på vad, och vem, som utgör den rättskipande auktoriteten. I länder där staten är svag eller obefintlig är det i stället klanen, alltså en utvidgad släkt som kan bestå av hundratals personer, som upprätthåller social kontroll och skipar rättvisa. Det innebär en påtaglig värderingskollision. Faktum är att Sverige med sin utpräglade statsindividualism är klansamhällets absoluta motpol, enligt Lars Trägårdh, professor i historia.

I klanen är gruppens heder beroende av att den enskilde fogar sig efter kollektivets intressen. En enskild medlems handlingar kan dra skam över hela släkten. Det innebär att friheten för individen kraftigt begränsas.

Kulturkrocken mellan ett klansamhälle och den västerländska rättsstaten skapar alltså praktiska problem. Om man inte förstår att det är det offentliga Sverige via socialtjänsten som omhändertar ett barn, inte den enskilda socialsekreteraren, kommer man så klart att rikta sin frustration fel. Unga kvinnor och män som lever i en klanbaserad kultur kommer inte att få samma chanser att välja väg i livet som sina svenskfödda vänner.

Men framförallt är klanbaserade kulturer ett problem för rättsstaten.

ANNONS

Ett illustrativt exempel är de nu avstängda nämndemännen i Solna tingsrätt. Rätten friade en man som var misstänkt för misshandel av sin hustru med hänvisning till att han var av en “finare” familj än kvinnan. Dessutom minskade kvinnans trovärdighet då hon gått till polisen i stället för till mannens släktingar, enligt domen. Denna historia är ett typexempel på hur klanlogik krockar med principerna för det svenska rättsväsendet.

Klanmentaliteten gör det också svårare för rättsstaten att lagföra brottslingar. På senare tid har åtminstone ett par fall uppmärksammats där människor har avstått från att vittna, dels för att de har lågt förtroende för staten, men också för att vedergällningen för exempelvis ett mord eller en våldtäkt gjorts upp mellan storfamiljerna. På så sätt utmanas principen om att alla är lika inför lagen.

Vad ska man gå göra åt saken? I “Klanen” skriver journalisten Richard Swartz att staten står inför två val: antingen försöker den knäcka klanstrukturerna och bedriver en sträng assimileringspolitik, alternativt låter klanerna “etablera sig som ett parallellsamhälle till den svenska välfärdsstaten med bland annat getton som följd”.

Det första alternativet kommer att ställa stora krav på den svenska staten. Det senare kommer att förändra Sverige och den svenska välfärdsstaten i grunden. Oavsett vad måste medvetenheten om klanstrukturerna i det svenska samhället öka.

ANNONS