Nästan alla unga som har dömts för mord de senaste fem åren har tidigare utretts av socialtjänsten. Det visar en genomgång som presenteras i senaste avsnittet av Kaliber i Sveriges Radio (25/10).
Att tonåringarna redan varit föremål för stödinsatser och trots detta begått grova våldsbrott är ett allvarligt misslyckande från samhällets sida. Men skulden kan inte bara läggas på socialtjänsten – även den tvångsbelagda ungdomsvården uppvisar liknande siffror.
I somras visade en granskning från Dagens Nyheter att nio av tio tonåringar misstänkta för dödligt våld har vårdats på de ungdomshem som drivs i Statens institutionsstyrelses (SiS) regi (13/7).
Chefen för ungdomsvården uttalade sig då med krass klarsynthet. För några ungdomar är det helt enkelt för sent och då krävs tuffare åtgärder än vad SiS kan erbjuda, var budskapet.
I grund och botten är det positivt att SiS så insiktsfullt identifierat ungdomshemmens begränsningar. Det är dels en fråga om rättvisa gentemot offren och möjligheten att skydda samhället mot individer som begår grova våldshandlingar, dels en fråga om att de låga straffen inte fungerar tillräckligt avskräckande för ungdomar på väg in i gängkriminalitet. Varken socialtjänstens insatser eller sluten ungdomsvård upplevs som ett särskilt allvarligt straff av kriminella ungdomar, vilket ökar risken och benägenheten att begå allvarliga brott.
I Kalibers sändning reflekterar tonåringen "Anders" just över hur lätt det var att bli kriminell. Efter ett försök till knivrån av en butik blir den enda konsekvensen ett par samtal med socialtjänstens medarbetare: "Jag tror att det var då en spärr i huvudet släpptes. Man blev bara galnare. Ett samtal för något som skulle kunna ge två års fängelse. Är det så enkelt att komma undan, tänkte jag."
Uppenbart är att situationen måste förändras och flera partier, inte minst Moderaterna, har föreslagit en rad skärpningar av både straff och insatser mot grovt kriminella unga. I riksdagen finns politisk majoritet för en rad förslag på området, såsom minskade straffrabatter och att låta Kriminalvården hantera de allra värsta unga brottslingarna. Det vore både rimliga och nödvändiga åtgärder.
Men de hårdare tagen behöver också skruvas åt med precision. Varken den enskilde ungdomen eller samhället tjänar på att 16-åriga förstagångsförbrytare som döms för ringa narkotikainnehav eller mindre stölder buras in på Kriminalvårdens anstalter. Möjligheten att anpassa lagen för att komma åt den grövsta kriminaliteten specifikt är stor och bör utnyttjas. Till exempel vore det möjligt att införa koppling till gängbrottslighet som ett kriterium för särskilt hårda straff eller insatser. Straffrabatten går också att ta bort helt för grövre brott som misshandel, rån och mord men behållas för andra, mindre allvarliga brott. Sådana avgränsningar är helt nödvändiga för att de hårdare tagen inte ska bli kontraproduktiva.
Tricket är alltså att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Straffen för de få men grovt kriminella unga som mjukare insatser inte längre biter på behöver skärpas. Men för det stora flertalet ungdomar på glid spelar socialtjänsten, extraresurser i skolan, föreningsliv och stöd från föräldrar fortfarande stor roll.
