När Kristdemokraterna grundades 1964 som en reaktion på minskad kristendomsundervisning var man ett parti i otakt med tidsandan. Rötterna i frikyrkligheten var också det som under under lång tid dömde KD till en plats i den politiska marginalen i vad som ofta beskrivs som världens mest sekulära samhälle.
När KD i helgen höll riksting i Umeå och fattade beslut om bland annat skärpta försörjningskrav för familjeåterförening och språkkrav för permanent uppehållstillstånd har det skildrats som en kamp om partiets själ. Medierapporteringen har handlat om hur den traditionella frikyrkliga partivänstern ställts mot en ny generation konservativa.
Självklart finns det, precis som i alla partier, konflikter inom KD, men betydelsen av de beslut som fattades på rikstinget ska inte överdrivas. I själva verket kan de ses som ett uttryck för en långsiktig förändring av KD som inleddes redan innan Ebba Busch Thor tillträdde som partiledare.
Som Jacob Zetterman nyligen påpekade i en artikel i tidningen Dagen (6/11) togs de första stegen för att strama åt den kristdemokratiska migrationspolitiken redan i slutet av 2014 av den dåvarande KD-ledaren Göran Hägglund. Den som vill dra ut linjerna ännu längre kan förstås även se Hägglunds tal om “verklighetens folk” i Almedalen sommaren 2009 som en startpunkt för omvandlingen av KD.
Successivt har partiet förändrats, inte minst som en följd av att nya medlemmar och sympatisörer lockats till KD och kommit att definiera partiet. Att 95 procent av KD-väljarna, i en färsk opinionsundersökning, ställer sig positiva till samarbete med Sverigedemokraterna är en illustration till detta (Expressen 21/10).
Denna utveckling har bidragit till att partiet, kanske för första gången i sin historia, befinner sig i takt med tiden. För samtidigt som KD breddat sitt tilltal bortom de frikyrkliga rötterna och moderata stödröster har samhällsutvecklingen gått i en riktning som passat partiet.
När Ebba Busch Thor talar om Kristdemokraterna som ett borgerligt välfärdsparti gör hon det mot bakgrund av att väljarna inte längre ser Socialdemokraterna som garanten för välfärden. Ögonblicket där Busch Thor i valrörelsens inledningsskede förra året vinner en tv-duell om vårdköerna mot statsminister Stefan Löfven är och förblir en av de viktigaste politiska händelserna på senare år.
Samtidigt har allt mer av den politiska debatten kommit att kretsa kring vad som håller oss samman som samhälle. Det knyter an till frågor som välfärd, integration och trygghet. Men det är också en god mylla för ett parti som alltid byggt på vetskapen om att samhällsgemenskap handlar om mer än politiska beslut.
