Var det oppositionsledaren som höll tal i Almedalen på måndagsförmiddagen (4/7), eller var det bara Moderaternas Ulf Kristersson? Frågan om vem som egentligen bestämmer på högerkanten har diskuterats hela mandatperioden, men den fick nytt liv under nationaldagsveckan, då Sverigedemokraterna initierade ett misstroendevotum mot justitieminister Morgan Johansson (S).
Händelsen hade kunnat bli ett tillfälle för Moderaterna att ta kommando över oppositionen. Kristersson kunde ha sagt: vi vill alla avsätta Morgan Johansson, men att göra det i juni när vi har val i september är meningslöst. Vi fokuserar på valrörelsen.
Istället hängde såväl M som KD och L på. Rädslan från decemberöverenskommelsens dagar, då SD uppfattades som det enda riktiga oppositionspartiet, dröjer sig kvar på partikanslierna.
Debaclet straffade Moderaterna. I Novus julimätning backade partiet från 21,5 procent till 19,6. Återigen blev gapet till SD, som noterade 17,4, obekvämt litet.
Kristersson gör ibland goda försök att visa ledarskap. I en intervju inför Almedalstalet (SR 4/7) uteslöt han att Sverigedemokraterna skulle kunna ingå i en borgerlig regering nästa mandatperiod. Det är en både klok och nödvändig ståndpunkt. SD är inte på långt när färdigreformerat. Att ta stöd av dem i riksdagen eller i en budgetförhandling är en sak, att ge dem statsrådsposter en helt annan.
Detta förstår moderatledningen. Så varför envisas de samtidigt med att signalera samhörighet med SD? I Almedalstalet hyllade Kristersson i en passage Kristdemokraternas engagemang för vården, Liberalernas utbildningspolitik, och att Sverigedemokraterna som inget annat parti "stått upp för att vi inte kan öka invandringen” – en eufemism som hette duga.
Det troliga svaret är att Kristersson uppfattar det som nödvändigt att presentera ett sammanhållet regeringsalternativ, i kontrast till röran på vänstersidan som han nämnde i talet. Men lika troligt är att han, genom att behandla SD som Alliansens nya parti, skapar osäkerhet bland väljare både om det politiska utfallet och om stabiliteten i koalitionen.
I en sådan situation spelar det mindre roll att Moderaternas politiska analys inför valet är träffsäker: att gängbrottsligheten, energipolitiken och plånboksfrågorna både står högt på väljarnas agenda och är utmärkta exempel på socialdemokratiska misslyckanden.
Allt det skyms av att regeringsfrågan lever även på högersidan, i en annan form. Väljarna frågar sig fortfarande vem som egentligen kör, och vem det var som höll tal i måndags på Visbys scen.
