Kulturen behöver självständighet mer än pengar

Låt det vara förmånligare att sponsra kulturutövare och kulturevenemang.

ANNONS

Kulturpolitiken står sällan högst upp på dagordningen. I januariavtalets punkter är det egentligen bara en punkt som berör kulturpolitiken – nummer femtiofyra, som bland andra förslag för att ge barn likvärdiga förutsättningar slår fast att “alla barn ska ha goda möjligheter att gå i kulturskola”. Hade inget av regerings- eller samarbetspartierna mer vision på kulturpolitikens område än så?

Eller gick det inte att komma överens? Kulturpolitiken letar sig sällan in som ämne i den breda politiska debatten, vilket gör det något svårt att få grepp om var skiljelinjerna faktiskt går. Vid en första anblick på partiernas hemsidor är det långt ifrån självklart.

ANNONS

“Sverige ska ha ett rikt och fritt kulturliv” slår Moderaterna fast, hos Socialdemokraterna heter det att “den konstnärliga friheten är en förutsättning för den kreativa processen”. Fri kultur är positivt laddat på båda sidor om blockgränsen.

Vad det är kulturen ska vara fri från, rent konkret, råder inte samma samsyn kring. För Centerpartiet är det från “politiker som vill styra vad den ska handla om”, för Vänsterpartiet är det viktigt att den ej underkastas “censur, ideologier eller kommersialism”. Bakom ett till synes enkelt ideal, som de flesta skriver under på, gömmer sig djupa oenigheter. Är friheten främst ett uttryck för vikten av begränsad styrning – ofta uttryckt genom principen om en armlängds avstånd – eller krävs det mer från politiken för värna fri kultur?

En viktig poäng att ha med sig är att mycket av kulturen i Sverige skapas utanför och relativt oberoende av kulturpolitiken. När Kulturrådet skulle fördela krisstöd under sommaren, till följd av pandemin, kom tre fjärdedelar av ansökningarna från aktörer som inte sökt bidrag tidigare – mestadels privata aktörer som i vanliga fall går runt på biljettintäkter. För Konstnärsnämnden var andelen något lägre, 40 procent av kulturskaparna som ansökte var nya ansikten för myndigheten – som under mer normala omständigheter alltså klarade sig utan statliga bidrag.

ANNONS

Ofta är det bidragen som framhålls som garanten för fri kultur – samtidigt som vissa kulturskapare inte behöver dem alls. Andra, ofta smalare aktörer, är mer beroende av dem för sin verksamhet, vilket riskerar att göra dem mer känsliga för olika former av styrning, om det bidrar till att säkra finansiering. Det gör också att förslag på ändringar i bidragssystemet lätt uppfattas som ett hot för vissa kulturskapare – som i förlängningen gör politikerna mindre benägna att driva kulturpolitik, av rädsla för att råka uppröra delar av kulturlivet.

Därför behövs inte bara en debatt om vikten av kulturens frihet, utan även om dess självständighet. Mer gynnsamma skatteregler för gåvor och sponsring och förenklade regler för kulturföretagande är förslag som tål att diskuteras mer. Det behöver inte helt ersätta en offentligt finansierad kultur – men kan ge den kulturskapare som får avslag på bidragsansökningar andra alternativ. Staten kan aldrig att vara den huvudsakliga garanten för ett rikt kulturliv, men den kan åtminstone låta bli att stå i vägen för ett sådant.