Rättvisekraven höjs. Första maj demonstration i Varberg 1977.
Rättvisekraven höjs. Första maj demonstration i Varberg 1977. Bild: Lars-Gunnar Johansson

Pontus Almquist: Låt inte jämlikhetsdebatten förgiftas av 70-talsnostalgi

En ny rapport pekar ut Sverige som ett av världens mest ojämlika länder – en slutsats som leder tankarna fel.

ANNONS
|

Investmentbanken Credit Suisse släppte i tisdags (20/9) sin årliga Global Wealth Report, där internationell förmögenhetsstatistik tas fram och sammanställs. Rapporten visar bland annat att den rikaste procenten i Sverige äger 37,6 procent av befolkningens totala förmögenhet, vilket gör oss till det sjätte mest ojämlika i landet i sammanställningen och det mest ojämlika bland de EU-länder som sammanställs.

Innebär det här att Sverige är ett av världens mest ojämlika länder? Knappast. Sveriges kanske främsta expert på ekonomisk ojämlikhet, Daniel Waldenström, redogjorde häromåret för hur förmögenhetsfördelningen i samhället blir felaktigt representerad i statistiken (Ekonomisk debatt nr 4 2020). Att äldre har sparat ihop mer pengar än unga är exempelvis inte konstigt, men i statistiken blir utfallet högre ojämlikhet eftersom hänsyn inte tas till ålder, vilket gör länder med en stor andel äldre i befolkningen mindre jämlika. Utbetalningar och tjänster från socialförsäkringssystem räknas inte heller in, vilket förfördelar länder med stora välfärdsstater.

ANNONS

Det senare är också något som påverkar förmögenhetsfördelningen på ett sätt som inte är uppenbart vid första anblick. När staten står för skola, vård och omsorg som i välfärdsländer som Sverige, finns mindre anledning för de breda folklagren att ha ordentligt med pengar på banken, vilket både Credit Suisse och Waldenström nämner som ett bidragande skäl till att ojämlikheten i Sverige skattas som hög. Absurt nog rankas Sverige alltså som mindre jämlikt på grund av att vår välfärd är mer solidarisk än andra länders.

Fler borde uppmuntras att ta ansvar för sin ekonomi bortom statens skyddsnät

Ett återkommande sakpåstående som förs fram i debatten är att ojämlikheten i Sverige har vuxit de senaste decennierna, men som Waldenström visar är det bara sant om man selektivt väljer 1980 som startpunkt. Gör man 1970 till startår för jämförelsen är ojämlikheten tämligen konstant. 70-talet var en anomali under 1900-talet där inkomstskillnaderna förvisso hölls små genom exceptionellt höga skatter och hårda regleringar. Den då förda politiken hade emellertid ruinerat Sverige på sikt, varför den sedermera övergavs.

Trots att Sverige hamnar högt på rankinglistor över ojämlik förmögenhetsfördelning är vi fjärde bäst i världen på social rörlighet, enligt World Economic Forum (2022). För den som föds obemedlad och vill göra en ekonomisk klassresa är Sverige ett regelrätt drömland. Vi är alltjämt, som Waldenström beskriver, ett av västvärldens mest jämlika länder.

ANNONS

Vänsterdebattörer kommer med all sannolikhet att ta den nya rapporten från Credit Suisse som intäkt för att återinföra höga och progressiva skatter på kapital, men att nostalgiskt blicka tillbaka på 70-talet vore skadligt. För att tillväxten fortsatt ska komma hela folket del och motverka att de rikaste drar ifrån borde slutsatsen närmast vara den omvända: Fler borde uppmuntras att ta ansvar för sin ekonomi bortom statens skyddsnät genom att spara i tillgångar och kapital. Ränta på ränta-effekten borde vara grundskolekunskap och ekonomisk självständighet överlag måste uppvärderas – så förblir vi såväl rika som jämlika.

ANNONS