Låt inte offentlighetsprincipen dö i pandemin

“Viruset infekterade en 250-årig öppenhetstradition”, skriver DN:s politiska kommentator Ewa Stenberg (24/8). Hon syftar på offentlighetsprincipen, som fått stryka på foten här och var sedan coronapandemins inledning.

Bland annat finns frågetecken vad gäller de stöd för korttidspermittering som företag har tagit emot. Det rör sig om över 27 miljarder kronor hittills och upp till 95 miljarder har godkänts. Men vart går de? Det räknas som affärshemligheter. Det slog Högsta förvaltningsdomstolen nyligen fast (20/7-20). Medborgarna får alltså inte veta vart deras skattepengar går eller om verksamheterna är vettiga att stödja. Det går heller inte för journalister att granska potentiellt fusk.

Det är inte den enda delen av myndighetsutövningen som har varit svår att granska i coronatider. Intresseorganisationen Utgivarna larmade i en debattartikel (DN 23/6-20) om att journalister som begärt uppgifter om andningsskyddsbeställningar från en av landets regioner nekades tillgång med hänvisning till rikets säkerhet. I flera kommuner har det varit svårt att få ut information ifall smitta ens har förekommit på äldreomsorg och förskolor. Kommunerna har då hänvisat till patientsekretess och tystnadsplikt – trots att de begärda uppgifterna sällan går att koppla tillbaka till en individ.

Det är heller inte bara media som drabbas. Makten granskas även av forskning, men under coronapandemin har flera forskare uttryckt missnöje över att det är svårt att förstå vilket underlag och vilken statistik som har använts i Folkhälsomyndighetens mätningar.

Ändå har vi i Sverige en tydlig självbild av öppenhet och en högt hållen princip om offentlighet. Och på många håll fungerar den väl. När DN vill närgranska omställningsstödet – beräknat till 39 miljarder kronor – får de utan problem ut precis vilka och hur mycket varje företag har mottagit. Lika enkelt går det att se till vilka hyresvärdar det statliga bidraget om rabatt till utsatta hyresgäster har gått.

Men poängen med en princip är att varje avsteg från den är ett hot. Inte bara mot de som försöker få tag i informationen, utan även för samhället i stort. Trots att de allra flesta invånarna inte regelbundet begär ut information från myndigheter, innebär svårigheterna att göra det att förtroendet för myndigheter eroderar.

Och problemet är inte heller nytt. Olle Lundin, professor i förvaltningsrätt vid Uppsala universitet, menar att respekten för offentlighetsprincipen de senaste decennierna har minskat. Nils Funcke, journalist och tryckfrihetsexpert, håller med: “Det gör mig lite ledsen att det inte har satt sig mer hos svenska myndigheter att det är en grundlagsfäst rättighet”, säger han till DN (24/8-20).

Det är förstås lätt att ha en tydlig självbild av öppenhet för ett land med en grundlagsstadgad offentlighetsprincip. Ändå verkar flera myndigheter ha utvecklat en attityd som innebär att man hellre letar skäl att låta bli att lämna ut information än att värna principen. Och frågan är om det inte är just den svenska självbilden som är problemet. Den som är övertygad om att den är felfri, blir på sikt mer benägen att göra fel.

Eva Forslund