KRÖNIKA · ”Ring ut, ring ut de tusen krigens år, ring in den tusenåra fredens rike”.
Efter det blodigaste året sedan andra världskriget ska vi i nyårsnattens stoj och glam ta en paus framför teven och lyssna till Alfred Tennysons suggestiva dikt. Deklamerad från Skansens scen sedan 1895, i år i Tomas von Brömssens tolkning. ”Nyårsklockan”, visionen om en försonad mänsklighet, befriad från avund och kiv, nöd och sorg: ”Ring lögnens makt från världens gränser ut, och ring in sanningens till oss som famla”.
För trettio år sedan trodde många av oss att världen kanske var på väg att lite grand förverkliga Tennysons och allas vår dröm. Berlinmuren hade fallit, det kalla kriget var slut, demokratin spirade i allt fler länder. Ny teknik, digitalisering och en alltmer globaliserad marknadsekonomi knöt samman länder och folk och lovade välstånd åt alla. Och ja, klyftorna mellan rika och fattiga minskade verkligen, hoppet om att utrota fattigdomen växte. Och därmed möjligheterna att skapa en mer eller mindre varaktig evig fred. ”Historien har tagit slut”.
Men i sin bok om historiska skeden från 1945 till idag visar den amerikanske forskaren Jonathan Sperber att 90-talets starka framstegsoptimism redan tidigt bar på fröet till den farliga epok vi nu hamnat i. Världen som helhet blev förvisso en smula mer rättvis, men samtidigt vidgades de ekonomiska och sociala klyftorna inom länderna, mellan dem som njutit globaliseringens frukter och de många som upplevt sig snuvade på konfekten. I Ryssland hade planekonomi och diktatur ersatts av rövarkapitalism och en vanställd demokrati. Vilket fick folk att tappa hoppet om ett bättre liv innan det ens hunnit gro.
Sperber menar att det är på denna typ av social besvikelse – förstärkt av lögner, historieförfalskning och hatpropaganda – som despoterna nu rider. Med förtryck, fångläger, militarisering och erövringskrig (Putin, Xi Jinping) eller nationell chauvinism och isolering (Trump, Orban och den nu bortröstade PIS-regeringen i Polen).
USA:s och Storbritanniens fatala Irakkrig 2003 – utan stöd i FN – markerade det definitiva slutet på hoppets årtionde. Spänningar och misstänksamhet ersatte dialog och brobyggande. De tidigare ockuperade öststaterna gick med i EU och Nato. Ryssland lämnade sitt partnerskap i Nato, angrep Georgien 2008 och annekterade Krim 2014. Och försöker nu förstöra Ukraina.
I konflikten mellan de två folk som av FN 1947 utlovades varsin stat i Palestina har extremister på bägge sidor under sjuttiofem år – ofta på tröskeln till genombrott – saboterat varje chans till en rättvis fred.
”Ring ut det gamla i årets första skälvande minut”. Ja! Men vad kan vi hoppas av 2024? Att möjligheter för fred och försoning ska öppnas – lika oväntade som när Berlinmuren föll?
Kanske var vi en smula naiva i vår optimism. Men allt kunde ju blivit så annorlunda, så mycket bättre! Därför får vi aldrig mattas i vår tro och kamp för förnuft, förståelse, försoning och fred. Människan är i grunden varken ängel eller best. Och vi kan bättre.
Gott Nytt År!
