Utbildning åt folket. Det är tydligt att Liberalerna vill återta väljarnas förtroende i skolfrågan och åter bli Sveriges skolparti.
Utbildning åt folket. Det är tydligt att Liberalerna vill återta väljarnas förtroende i skolfrågan och åter bli Sveriges skolparti. Bild: Christine Olsson/TT

Mimmie Björnsdotter Grönkvist: Liberalerna levererar konkret skolpolitik

Även om man ännu inte återvunnit sitt förlorade förtroende i skolfrågan, har Liberalerna med besked återtagit rollen som skolpolitisk idéspruta.

ANNONS
|

Liberalerna presenterade både nya förslag och en sammanställning av tidigare utspel på den presskonferens partiledaren Johan Pehrson och partiets skolpolitiske talesperson Fredrik Malm höll under fredagen (26/8). Partiet försöker uppenbart återta rollen som Sveriges skolparti. Förtroendet de länge åtnjöt i skolfrågan har dalat och enligt en Novus-mätning är det istället Socialdemokraterna som har störst förtroende bland väljarna när det kommer till utbildning (SVT 22/8).

Med sitt förslag på genomgripande friskolereform lyckas man åtminstone återta rollen som skolpolitisk idéspruta. I kontrast från den sakpolitiskt ihåliga presskonferens Socialdemokraterna höll på Harpsund en vecka tidigare innehöll Liberalernas presentation en lång rad konkreta förslag.

ANNONS

Nytt var förslaget att införa vinstförbud de första åren efter att en friskola startas eller köps upp, för att mana till långsiktigt ägande snarare än snabba klipp. Att belägga vissa skolor med vinstförbud har man föreslagit i annan form tidigare, och att skolor som inte åtgärdar problemen efter att de prickats av Skolinspektionen ska kunna sanktioneras med vinstförbud låter så självklart att man snarast undrar varför det inte redan är så. Det är egentligen lika märkligt som att över 15 år gick mellan att friskolereformen genomfördes och att Skolinspektionen grundades. Genom att ta initiativ för att stärka upp den tillsynsmyndighet som startades under Jan Björklunds tid som skolminister bygger L vidare på sitt politiska arv. Så drivs månglarna ur skolan.

Liberalerna vill även rulla tillbaka 1990-talets kommunalisering. Tanken att lyfta upp ansvaret på statlig nivå, för att nedskärningar i barns framtid inte ska användas för att balansera budgeten i kämpande kommuner, är inte helt utan poäng. Man vill även komplettera det med tydliga lagkrav på vad en skola är.

Men ökad centralisering kan samtidigt frikoppla beslut från lokala förutsättningar. Att förflytta huvudmannaskapet är en omfattande och resurskrävande reform att sjösätta, och för strikta formkrav riskerar bli både stelbenta och hämmande. Mardrömsexempel är lätta att förfasas över – en bokhylla i en korridor är inget substitut för ett skolbibliotek – men bortom dem finns ofta ett flertal godtagbara alternativ. Det är tveksamt att en skola som råkar ligga vägg i vägg med ett folkbibliotek får mest undervisningskvalitet för pengarna genom att anställa egna bibliotekarier.

ANNONS

Liberalernas största skolpolitiska miss är dock synen på konfessionella friskolor, som man helt vill förbjuda. Alla barn ska erbjudas en sekulär skolgång, heter det.

Det är ett brott mot synen att mångfald är positivt och att föräldrar snarare än politiker ska få välja som annars verkar grundmurad i partiet. Just värnandet av valfriheten är annars den största förtjänsten med Liberalernas skolpolitik – som knappast är felfri, men även solen har som bekant sina fläckar.

I slutändan måste det medges att L uppvisar långt större reformlusta och idérikedom än det parti som för tillfället innehar skolministerposten och väljarnas förtroende i skolfrågan: Socialdemokraterna. Utmaningen är att lyckas demonstrera det tills på valdagen.

ANNONS