Nästan 70 procent av invånarna i Dalarna har märkt av flyktingkrisen i sin vardag. Siffrorna är nästan lika höga i Jämtland och Värmland – 63 procent. Det framgår av en ny undersökning som Demoskop låtit göra för tidningen Dagens Samhälles räkning (nr 26).
I andra ändan av tabellen återfinns Stockholm, där lite drygt 40 procent säger att de märkt av den ökade migrationen till Sverige.
Det är siffror värda att ta fasta på om man vill förstå det politiska samtalet i Sverige, och hur det i allt högre grad präglas av olika verkligheter.
För den som bor i en liten ort på landsbygden blir upplevelsen av migrationen en helt annan än för de som bor i storstadsregionerna. På det ena stället innebär det att hotell och vandrarhem förvandlats till flyktingboenden och en märkbar förändring av befolkningen. På det andra förblir flyktingmottagandet för många en abstraktion, ett föremål för politiska ställningstaganden, men inte så mycket mer.
Det borde leda till ett intresse för att förstå den som har en annan erfarenhet, men i stället avfärdar man varandra som verklighetsfrånvända eller mindre vetande. Resultatet blir ett politiskt samtal som i allt större utsträckning drivs av känslan av att inte längre leva i samma värld som den politiska motståndaren.
Vi ser det i debatten om svenska värderingar där mångas magkänsla av att det finns något sådant som svensk kultur och värderingar möter tvärsäkra uttalanden om att något svenskt inte existerar. Och vi såg det i Brexitdebatten där den ena sidans erfarenheter av låglönekonkurrens i den fria rörlighetens spår ställdes mot den andra sidans upplevelse av att vara en del av en europeisk arbetsmarknad full av möjligheter.
I alla de frågor som skapar politisk polarisering finns reella och stundtals djupa politiska åsiktsskillnader. Men en fungerande demokrati förutsätter att vi klarar av att lyssna på politiska meningsmotståndare.
Det är något många tycks ha glömt bort.
