De senaste åren har tillväxten i svensk ekonomi varit svag. Det är ett problem, eftersom nivån på tillväxten spelar en avgörande roll när det kommer till om vi i framtiden får ett ökat välstånd. De svaga siffrorna påverkar oss alla – anställda, företag, civilsamhälle och politiker. Inte minst de senare utifrån det faktum att flera allvarliga hinder för en ökad tillväxt i både näringslivet och offentlig sektor har sin grund i långtgående politiska regleringar.
Dessa regleringar var en av anledningarna till att regeringen tillsatte en produktivitetskommission med uppdrag att undersöka hinder och möjligheter för en ökad tillväxt. Nyligen lämnade kommissionen över en första delrapport till finansminister Elisabeth Svantesson (M). I den drygt 600 sidor långa rapporten ”Goda möjligheter till ökat välstånd” presenteras två viktiga inriktningar för det fortsatta arbetet: en förändrad bostadspolitik och ett ökat fokus på regelförenklingar.
Det sistnämnda kapitlet tar avstamp i hur svenska företag behöver förhålla sig till en djungel av komplicerade regelverk och förordningar. Majoriteten av regleringarna fyller visserligen ett syfte. Men det finns en hel del regelverk som har spelat ut sin roll och vars främsta resultat är att de hindrar en ökad tillväxt och högre produktivitet. Främst genom att företagen tvingas spendera både tid, pengar och personalkostnader på att leva upp till poänglösa krav, och därmed missar möjligheter att i stället investera i innovation och effektivisering.
Regelkrånglet har haft särskilt negativa effekter inom vissa branscher – som byggsektorn – där det leder till högre produktionskostnader och minskad volymproduktion. Resultatet får effekter som sträcker sig vidare till andra sektorer, som arbetsmarknaden. Med en påtaglig bostadsbrist i flera städer och problem på tillväxtorter där det förekommer att nyanställningar har tvingats avbrytas eftersom personer med rätt kompetens har haft svårt att hitta boende. Det är en enorm förlust för både individer och samhället i stort.
Kommissionen fokuserar även på bostadspolitiken i breda termer. Två kontroversiella förslag som framförs i rapporten är dels en friare hyressättning i nyproduktion, dels återinförandet av fastighetsskatt. Det är kloka idéer som inte sällan får kärnväljare i vänster- och respektive högerblocket att koka. Ilskan har också varit en del av problemet: bostadsmarknaden har inte varit föremål för förändringar eftersom större partier har vägrat att stöta sig med medelklassen. Avsaknaden av reformer inom bostadsområdet har sällan varit så tydligt. I kombination med en lågkonjunktur har byggbranschen tvärstannat. För att förändra bostadspolitiken till det bättre, och på så vis stärka den långsiktiga ekonomiska tillväxten i Sverige, krävs det en större politisk kompromiss. Men för att reformerna inte bara ska drivas igenom för att sedan rivas upp efter nästa val krävs ett blocköverskridande samarbete.
Politikerna har fått en väl avvägd instruktionsbok om hur produktiviteten och tillväxten kan stärkas. Frågan är om de har ork nog att ta till sig innehållet och driva igenom förslagen?
