Det är lättare sagt än gjort att få ihop en politik mellan M och SD. Ebba Busch (KD) lämnar talarstolen vid 2020 års första partiledardebatt i riksdagen. Ulf Kristersson (M) och Jimmie Åkesson (SD) i sina bänkar.
Det är lättare sagt än gjort att få ihop en politik mellan M och SD. Ebba Busch (KD) lämnar talarstolen vid 2020 års första partiledardebatt i riksdagen. Ulf Kristersson (M) och Jimmie Åkesson (SD) i sina bänkar. Bild: Henrik Montgomery/TT

Lars Bäckström: M och SD är oense om mycket

I flera välfärdsfrågor tycks S och SD märkligt nog stå närmare varandra, än sina vänner.

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

ANNONS
usernewspaperlogoutofferarrowcommentsSökSuperlokaltclockplaytwitterfacebookinstagramNotifikationerNotifikationer avNotifikationerstampenpencilusersusers outlinedclocklockdatabasecheckbox-checkedcheckbox-uncheckedlikecheck_circleexclamation-solidgrade

KRÖNIKA • Om ett knappt år är det val till riksdagen. Valet avgör vem som ska bli statsminister, Magdalena Andersson eller Ulf Kristersson. Svårt att spå hur det går. En regering måste också få igenom sin politik i riksdagen. Då blir det ännu svårare.

Först måste dock riksdagen välja ny statsminister, för tiden fram till 22 års val. S har valt Magdalena Andersson. Två partier till har sagt ja, MP och C.

V kräver förhandlingar. De tänker sannolikt, kan vi inte komma till förhandlingsbordet nu, varför skulle vi då få det nästa höst? Dadgostar vill tydligen inte chansa på det.

ANNONS

Andersson har erbjudit Dadgostar samtal. Till slut blir det nog förhandling. Och ett resultat som gör att V släpper fram Andersson. Men hur ska det bli sen?

Lars Bäckström
Lars Bäckström Bild: Ulf Blomgren

Efter valet, är det troligen samma läge hos de röd-gröna som nu. V och C är oense om det mesta. Det är synen på vinster och privata alternativ i välfärden. De är oense om skatterna. V vill ha högre skatt, till exempel på sparande. C vill ha lägre skatter. V värnar fackens ställning. C vill ha mer spelrum för företagsamheten.

Om Magdalena Andersson vinner blir det inte lätt att styra med det underlaget. Det fick vi se i somras. Då gällde det hyrorna i nybyggnation. V gick samman med SD och M för att fälla statsminister Löfven. Han kom dock snabbt tillbaka. Men januariavtalet mellan regeringen och C och L föll.

På andra sidan är det inte mycket lättare. Vissa kallar det, för det brun-blå blocket. Själva vill de nog se sig som den blå-gula sidan. Det är M och KD, med stöd från både SD och L. Men L talar om röda linjer mot SD. Vi får se vad L stannar för på sina kommande landsdagar.

M och SD är också oense om mycket. SD kräver höjda pensioner finansierat med lägre bistånd. M talar hellre om sänkt skatt för pensionärer. SD vill ha högre a-kassa. M vill värna det de kallar arbetslinjen och säger nej.

ANNONS

I flera välfärdsfrågor, som a-kassa och pensioner tycks S och SD märkligt nog stå närmare varandra, än sina vänner. Hur har det kunnat bli så konstigt? Förklaringen är asyl- och migrationsfrågorna. I dag är skillnaderna i asylpolitiken, inte längre dramatisk mellan de tre större partierna. Förflyttningen har gått i SD:s riktning. Det finns nog olika skäl, men riktningen har varit densamma. Det enda parti som stått fast är V.

M och KD har släppt in SD i värmen. I klimatfrågan skiljer dock SD ut sig. Övriga är eniga om att Sverige ska vara klimatneutralt till 2045. SD talar hellre om internationella åtgärder och vill inte sätta datum.

Trots att de andra är överens om målet tycks den politik man föreslår inte leda till att målet nås. MP och V vill därför ha mer radikala åtgärder. De två tillsammans samlar dock inte mer än runt 15 procent av rösterna.

S satsar på välfärd och föräldraveckan. De börjar också låta som V när det gäller privata alternativ och vinster i välfärden. M talar helst om lag och ordning. Båda talar nu om krav för bidrag. Problemet i dragkampen är att många väljare tycks vilja ha både en stark välfärd och mer lag och ordning. Men vem ska man lita på?

ANNONS

S säger att segregationen ska brytas. I valet 2006 sa M att de ville bryta utanförskapet. Orden låter lika. Men vilka är förslagen? Det hastar med resultat. För under tiden har SD kunnat växa utan att behöva ta ansvar.

M gick så långt på sin stämma, att de bad S väljare att låna ut sin röst. Det kunde kanske varit en idé om S väljarna litat på M när det gällde välfärden. Vi går mot spännande tider. Som Muminmamman sa: vad som helst kan hända, när som helst.

ANNONS