Fredagen den 9 februari kom beskedet om att Märta Stenevi avgår som språkrör för Miljöpartiet. Stenevi har varit sjukskriven sedan januari och i en intervju i Aftonbladet säger hon att hon “just nu inte kan vara den ledare som partiet behöver” och att det därför är “lämpligt att hon lämnar över till någon som kan ta sig an språkrörsposten med fullt tempo och allt vad ledarrollen kräver” (AB 9/2).
Märta Stenevi skapar inte ett tryggt arbetsklimat
Oavsett om det är ett frivilligt beslut eller inte att lämna, så är det rätt. Inte bara för att den konflikt om partiets inriktning och politik som finns mellan henne och språkrörskollegan Daniel Helldén, skadar partiet. Utan framförallt för att det blivit tydligt, även utanför Miljöpartiet, att Märta Stenevi inte förmår skapa ett fungerande, tryggt och kreativt arbetsklimat bland de människor som tillsammans med henne ska driva partiet framåt. Personer som hon, som inte är goda ledare, ska inte ha chefsroller, vare sig i offentlig sektor, inom näringslivet, i politiken eller någon annanstans. Ändå har de alltför ofta det.
Precis som i fallet Stenevi handlar det ofta om begåvade, färgstarka och drivna individer som snabbt klättrar uppåt i hierarkierna eller som tas in för att stärka varumärke, visioner och genomslag. Men att vara en stark representant utåt, betyder inte automatiskt att man samtidigt är en bra ledare inåt. Ibland är det precis tvärtom. Oavsett hur lysande någon är som galjonsfigur riskerar allt att klappa samman om de personer som vederbörande ska inspirera och leda saknar förtroende och respekt för sin chef eller upplever att denne behandlar dem illa.
Usel arbetsmiljö inom Miljöpartiet
I MP har det genomförts djupintervjuer med Stenevis medarbetare. En rapport om arbetsmiljön på kansliet och om språkrörets ledarstil ligger klar. Det var efter att ha tagit del av denna som Märta Stenevi valde att avgå. Gott så. Oavsett om man delar partiets ideologi eller inte förtjänar ingen att ha en icke-fungerande chef eller en usel arbetsmiljö. Det är inte heller ovanligt att liknande rapporter inte leder till något alls. Usla ledare biter sig fast och styrelse eller ledning gör det till en prestigesak att inte säga upp den chef de tillsatt, oavsett hur illa han eller hon sköter sig. I stället försvinner lojala medarbetare och med dem kompetens, erfarenhet och kontaktnät. Så blir det nu inte i MP. Ur ett mänskligt - om än inte ur ett politiskt - perspektiv är detta utmärkt.
