Sovjetunionens siste president Michail Gorbatjov avled i veckan. Få politiska ledare har påverkat sin samtids historia så som Gorbatjov har gjort. Gorbatjov var själv en produkt av sovjetsystemet. Han gjorde en snabb karriär inom kommunistpartiets ungdomsförbund under och efter studietiden i Moskva, för att sedan bli regional partipamp i sin hemregion Stavropol. Han steg snabbt i hierarkin och blev den yngste medlemmen av kommunistpartiets centralkommitté.
Under 70-talets Brezjnev-era stagnerade Sovjetunionen i takt med att ledningen åldrades i allt högre grad. Efter Brezjnevs död 1982 kom de lika åldersstigna Andropov och Tjernenko att besätta posten som kommunistpartiets generalsekreterare, den egentliga maktpositionen i det forna Sovjetunionen. 1985 tillträdde en betydligt yngre Gorbatjov, med höga ambitioner. Han hade sett Sovjetunionens brister och gav sig självt ett omöjligt uppdrag: att reformera och förnya den kommunistiska staten.
Lättnaderna av censuren, Glasnost, ledde till en friare politisk debatt. Men också att nationalistiska och separatistiska åsikter nu fick fritt spelrum. Ekonomin behövde förnyas, men att rucka på de gamla strukturerna visade sig vara svårt. Även i de andra länderna i östblocket ökade den politiska friheten. När Gorbatjov var tydlig med att han inte ville hålla kvar inflytandet över Östeuropa med våld, ledde detta till slut till Berlinmurens fall. År 1991 tvingades Gorbatjov att avgå och Sovjetunionen upplöstes.
Sett i historiens backspegel var Sovjetunionen i stor utsträckning en fortsättning på det ryska och moskovitiska imperiebygget. Det tsaristiska Ryssland var lika mycket en kolonialmakt som Frankrike, Storbritannien och Spanien. Skillnaden var att Ryssland utvidgades som ett sammanhållet imperium. Både i det gamla Ryssland och i Sovjetunionen prioriterades Moskvas behov. Bristen på varor och mat som fanns i hela Sovjetunionen drabbade inte Moskva.
Med imperiebygget kom också den ideologi om bland annat rysk överhöghet över Ukraina som Rysslands president Vladimir Putin omfattar. De svala känslorna för Michail Gorbatjovs epok i Ryssland beror på att han enligt de ryska nationalisterna övergav imperietanken. Att Ukraina, Estland, Georgien och andra före detta sovjetrepubliker nu är självständiga ses som ett förräderi. Putins krossande av demokratin och angreppskrig mot Ukraina är tyvärr en logisk konsekvens av de gamla imperietankarna.
Gorbatjov må ha misslyckats med sin ursprungliga vision att reformera Sovjetunionen. Men utan hans politik hade vi inte haft fria och demokratiska baltiska länder, ett enat Tyskland och ett större EU. Man ska inte glömma bort hans personliga egenskaper som förhandlare med ledare i väst som Ronald Reagan och Margaret Thatcher. Europa blev säkrare och fredligare – åtminstone för ett tag.
Utan tvekan var han en man som förändrade historien och fortfarande finns det många i Europa som faktiskt har fått ett bättre liv tack vare detta. Men trots att Gorbatjov var kritisk mot Putin försvarade han faktiskt annekteringen av Krim. Gorbatjov var en reformator, men samtidigt en produkt av det imperium där han växte upp. Kanske var det rätt att han fick hala flaggan i julhelgen 1991 och aldrig återvända till makten. Han hade gjort sin insats i historien.
