Slutregerat för Löfven. Vad ska C ägna sig åt efter novemberöverenskommelsen med den avgående statsministern?
Slutregerat för Löfven. Vad ska C ägna sig åt efter novemberöverenskommelsen med den avgående statsministern? Bild: Anders Wiklund/TT

Emanuel Örtengren: När ytterkanterna segrar – vad gör Centern då?

C:s försök att hålla ytterkanterna borta kommer att ha nått vägs ände när det är dags för nästa års valrörelse.

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

ANNONS
usernewspaperlogoutofferarrowcommentsSökSuperlokaltclockplaytwitterfacebookinstagramNotifikationerNotifikationer avNotifikationerstampenpencilusersusers outlinedclocklockdatabasecheckbox-checkedcheckbox-uncheckedlikecheck_circleexclamation-solidgrade

Så fick Stefan Löfven (S) till slut lämna in sin begäran om entledigande som statsminister. Efter att regeringen och Centerpartiet kommit överens om stärkt äganderätt i skogen och förändringar av strandskyddet hade Löfven löst upp de sista knutarna som återstod från sommarens regeringskris.

Då hade C krävt att regeringen skulle gå vidare med förslag om just skogen, strandskyddet och lagen om anställningsskydd (LAS) för att återigen släppa fram Löfven som statsminister. När dessa löften nu infriats kunde han lämna posten, och samtidigt lovade C att släppa fram Löfvens efterträdare Magdalena Andersson (S) som statsminister.

Det mest slående med regeringens och Centerpartiets "novemberöverenskommelse" är dock inte innehållet i sig, utan vad den säger om vart svensk politik och framför allt Centerpartiet är på väg.

ANNONS

Ända sedan Januariavtalet presenterades 2019 har Centerns partiledning framhärdat med beskrivningen av sig själv som ett självständigt, liberalt parti som söker samarbete i mitten. Underförstått: med alla partier utom Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet.

Problemet är bara att inget annat riksdagsparti utgår från samma verklighetsbeskrivning. Tunga C-röster hoppas på en storkoalition med S, M och C – med viss inspiration från Tyskland – men det lär inte bli verklighet i Sverige, såvida inte ett krig i vårt närområde bryter ut.

Eftersom Sverigedemokraterna är ett rött skynke för C är frågan också hur öppen dörren till Moderaterna är i praktiken, eftersom avståndstagandet från SD indirekt tvingar C att kompromissa med regeringen gång på gång.

Att under de omständigheterna samarbeta med ett rutinerat regeringsparti som S kostar på. Som C:s tidigare partiledare Maud Olofsson konstaterade i en intervju i Göteborgs-Posten (26/10) är S mästare på att ta åt sig äran för det som går bra och skylla det som går dåligt på sina samarbetspartners. Lite som en dålig chef med andra ord.

Mot den bakgrunden infinner sig frågor som centerpartister runtom i landet borde ställa sig inför nästa års val. Först och främst: vad är det C-aktiva kommer att kampanja för – vilken politik och vilken typ av regering? Vilket är nästa stora reformprojekt efter skogen, strandskyddet och LAS-reform? Är det viktigaste för C att få igenom så mycket centerpolitik som möjligt eller att minimera Sverigedemokraternas inflytande, om målkonflikter mellan de två skulle uppstå? Bör C ta större ansvar för den politik som förs genom att sätta sig i en regering? Om C distanserar sig ännu mer från de andra forna allianspartierna på riksnivå, hur påverkar det de många borgerliga samarbeten som finns på kommunal och regional nivå?

ANNONS

När Nooshi Dadgostar (V) väl släpps in i Magdalena Anderssons förhandlingsrum – precis som Jimmie Åkesson (SD) släppts in i Ulf Kristerssons (M) – kommer C:s försök att hålla ytterkanterna borta att ha nått vägs ände. Det är inget C kan styra över, men något som partiet måste förhålla sig till. Därför behövs en ny debatt inom Centerrörelsen om vilket parti man ska vara i framtiden, hur man ska ta sig dit och med vilka andra partier man vill göra det.

ANNONS