Tomhet. Det ordet använder både kulturskribenten Jens Liljestrand och tidningen Arbetets kulturredaktör Johannes Klenell för att beskriva hur de känner efter att ha bevistat det liveevent som var avslutningen för den enligt egen utsago samtalsaktivistiska podden “Hur kan vi” i huvudstaden den 28/1. Podden har sedan 2018 varit serieprojektören Navid Modiris flaggskepp. När den lanserades var det med storstilade ambitioner om att skapa en plattform för svåra samtal och bjuda in till möten med intressanta människor som normalt inte blir lyssnade på i samhällsdebatten. Modiri skulle “öppna upp filterbubblorna”.
Modiris podd har från start präglats av avsaknaden av följdfrågor
Av det blev…ingenting. I stället skapades det en ytterligare en plats i offentligheten där individer som sedan länge är väletablerade gavs möjlighet att uttrycka åsikter alla som inte bott under en sten de senaste 10 åren redan känner utan och innan. Oavsett vad man tycker om Ivar Arpi, Hanif Bali, Alexander Bard, Jimmie Åkesson, Janne Josefsson, Ann Heberlein, David Eberhard, Bilan Osman, Jan Guillou eller Henrik Schyffert är de knappast osynliggjorda eller i behov av en inställsam samtalsaktivistisk podd för att sprida sina evangelier. Vill någon podda med tyckareliten för att själv kunna suga åt sig lite av dess stjärnstoft står det naturligtvis varje människa fritt att göra så. Men att kalla det samtalsaktivism och låtsas göra yttrandefriheten dess största tjänst sedan Yttrandefrihetsgrundlagen togs i bruk 1992 är magstarkt.
Modiris podd har från start präglats av avsaknaden av följdfrågor som tvingar de opinionsbildare han pratar med att utveckla och försvara sina ståndpunkter. Om offentlig samtalextremism ska ha en poäng borde det rimligtvis vara att föra en dialog på ett sansat sätt även då det blir kantigt och komplicerat. Var leder ett samtal om samhällets utmaningar utan något mått av konflikt? Ingenstans. Trevligt småsnack kan vara ett utmärkt som smörjmedel i privata sammanhang. Eller i poddar av typen “två sköna snubbar (alternativt två härliga tjejer) pillar sig i naveln” av vilka det i dag går tretton på dussinet. Men ett sätt att förändra det politiska samtalet eller i förlängningen samhället, är det knappast.
När “Hur kan vi:s” tomma tunnor nu skramlat klart är det bara att hoppas på att en ny sorts samtalsaktivism ser dagens ljus. En som inte går ut på att låta högerextremister som Ingrid Carlqvist stå oemotsagda eller tuffa killar bekräfta varandras teser om att feminismen gått för långt. Det om något vore välgörande för yttrandefriheten på riktigt.
