När man talar med partiaktiva liberaler är det uppenbart att de två tidigare statsråden Erik Ullenhag och Nyamko Sabuni seglat upp som favoriter att ta över partiledarposten i Liberalerna. 

Parallellt med partiledarfrågan märks emellertid även ett nyvaknat intresse för en politisk tradition som tidigare setts som ett i det närmaste avslutat kapitel i den liberala historien: Frisinnet.

I höstas publicerade partidningen NU (25/10) ett temanummer om frisinne. Liberalernas ekonomisk politisk-talesperson Johan Pehrson twittrar (12/2) om frisinne och konstaterar att den svenska organiserade liberalismen aldrig handlat om “gör vad fan du vill om du kan”. Snarare har det handlat om tydliga idéer om vad som utmärker ett eftersträvansvärt och gott liv: “sköt dig, bilda dig och ta ansvar”.

Och i samband med partiets kommundagar i Västerås häromveckan skrev två tidigare kommunalråd, Carina Sandor från Skinnskatteberg och Staffan Werme från Örebro om ett återupprättat frisinne som vägen framåt för L (Dagens Nyheter 9/3).

Det är lätt att förstå det nyvaknade intresset för den frisinnade traditionen. Politiskt trängs L idag på en mycket liten yta, där det handlar om att i hård konkurrens med Centerpartiet och Miljöpartiet vinna liberalt sinnade storstadsväljare. Frisinnet öppnar på så sätt en möjlighet att ge L en egen profil.

Länge var partiliberalismen en koalition av professorernas, skeppsredarnas och tidningsmännens storstadsliberalism och den frisinnade “småfolksliberalismen” i exempelvis Bohuslän och Västerbotten. Det skapade politiska spänningar, men det visade också att en liberal övertygelse inte behöver bygga på grundliga studier av John Stuart Mills och andra liberala filosofers texter.

Idag förknippas frisinnet framförallt med frikyrklighet och nykterhet, folkrörelser där många frisinnade liberaler också hade sin hemvist. Men den ideologiska kärnan handlade snarare om misstron mot auktoriteter och en stark övertygelse om att grunden för ett värdigt liv låg i det egna arbetet och förmågan att ta ansvar för sig själv. Eller som Sandor och Werme skriver: 

“Det fanns en lika tydlig skepsis mot en allsmäktig stat och offentlig sektor, och en lika stor förväntan på det civila samhällets ansvar. Det var familjen, församlingen, företagaren och fotbollsföreningen som var samhällets bas.”

Många av de platser som en gång utgjorde basen för frisinnet är idag starka kristdemokratiska fästen. Men på några håll lever det liberala frisinnet kvar. Ett exempel är Dorotea i Västerbotten, där drygt 16 procent av väljarna i höstens kommunalval valde en liberal valsedel. När Doroteapolitikern Nicke Grahn, som för övrigt häromdagen nominerades av några norrländska partiföreningar till att bli ny partiledare för L, i höstas fick lägga ut texten om frisinne betonade han just förankringen i lokalsamhället och föreningslivet som ett utmärkande drag för den frisinnade liberalismen.

Det är en vardaglig och jordnära liberalism, långt ifrån den typ av storslagna visioner om framtidens EU som liberalpartister tjusade av Frankrikes president Emmanuel Macron gärna talar om. Men sannolikt skulle Liberalerna må bra av lite mer småstadsliv och något färre drömmar om Élyséepalatset.

Svend Dahl

Nu vill Liberalerna vara frisinnade

19 juli 1921. Frisinnade föreningen på sommarmöte hos Anders Pettersson på Elseröd. Färden till mötet företogs delvis med roddbåt från Kaserna i Munkedal.