<strong id="strong-c94f8595d06094308d1876881d0c6d27">KRÖNIKA •</strong> Men nu finns det möjlighet att reflektera över vad vi kan ändra på. Pandemin har gett oss en glipa i tidshjulet som ger oss en chans att göra något annorlunda – att tänka nytt. Den möjligheten måste vi ta på olika områden.

Låt mig börja med handslaget:  Minns ni att Sverigedemokraterna precis innan pandemin lämnade förslag i landets kommuner om att praxis skulle vara att ta varandra i hand när man ses? Idén kom efter att Stefan Löfven uttalat att ”i Sverige hälsar vi på varandra i hand” – sedan miljöpartisten Khan vägrat ta en kvinnlig journalist i hand. Strax efter yrkandet slog pandemin till och många skrattade gott. ”Dålig timing”, sa en del och trodde sedan att Sverigedemokraterna skamset skulle knyckla ihop yrkandet längst ned i byrålådan. Men icke. Nu är det uppe igen – förmodligen för nya avslag. Men det är dags att tänka om kring just handslaget. (Jag erkänner att jag även innan pandemin brukade tvätta händerna efter inledningen av en konferens när man skakat hand som sisådär trettiotvå personer.) 

Under pandemin har vi armbågshälsat, eller bara hållit upp en hand – ofta över bröstet. Inte minst det senare är en alldeles utmärkt och till och med vacker variant.  Även om pandemin kommer under kontroll och vi lär oss leva med den, så får vi ändå inse att de tider som väntar alla innehåller nya virus och andra pandemier. Keep distance.

Det för mig över till kramarnas område. Självklart ska vi ska kramas. Men ärligt talat, kramar på jobbet är sällan någon bra idé, oavsett hur mycket vi tycker om varandra på en arbetsplats.  Framförallt ska inte någon i en chefsposition krama anställda. Kramen blir en maktdemonstration.  Föreställ er att alla ses efter pandemin och semestern och chefen börjar att krama om den ena än den andra. Plötsligt drar personalmötet igång och kvar står en eller ett par okramade medarbetare med snopna funderingar på om tiden för kramkalas tog slut, eller om de blev bortvalda. Från kramen är inte steget långt till att reflektera över fysiska möten. ”Å vad jag längtar efter att träffas i verkligheten!” Den meningen har vi alla uttryckt och sett skrivas många gånger nu. 

Men även här ges nu tid till att verkligen sortera: När behöver vi ses i verkligheten och när går det utmärkt att ha digitala möten? Under pandemin har vi haft gott om tid att inse att många möten har – handen på hjärtat – varit onödig stress och belastning på klimatet för att resa två timmar, hitta parkering, rusa in och ut i mötet och sedan resa hem igen för att hinna hämta barnen på förskolan. Nu har vi möjlighet att låta arbetslivets fysiska möten bli verkligt viktiga träffar av hög kvalitet och gemensamt skapande.

Och nu har vi möjlighet att reflektera över vad det innebär att arbeta hemifrån. Det är förmodligen så att det finns många arbetsplatser där medarbetare inte behöver vara på plats varje dag. Att se över vilka dagar man kan jobba hemifrån och vilka som kräver jobb på plats blir mycket viktigt: Arbetstagaren sparar tid och stressande resor till och från arbetet, arbetsgivaren skapar en mer produktiv organisation och får minskade kostnader för lokaler. Jag hörde om en stor arbetsgivare som gått ut med att alla ska vara på plats måndag-onsdag och sedan valfritt. Det låter bra, men erbjuder ju inga möjligheter att minska behovet av kontorslokaler, om det finns en sådan strävan.

Hursomhelst är det nog dags att fundera över om det här med att vara på plats åtta till fem från måndag till fredag. Det är egentligen en föråldrad modell för arbetslivet: Att ha sina arbetare under ett tak, började man med när industrialiseringen tog fart. Till en början spann och vävdes det hemma på gårdarna och när produkterna samlades in, upptäcktes ofta ett stort svinn och kvaliteten var mycket ojämn. Att samla alla som arbetade med ull i en industrilokal istället för hemma på gården, eliminerade det här problemen. Konceptet togs sedan efter av andra branscher och resten är så att säga historia.

Idag vet vi att det går att göra mycket hemifrån och tekniken har tagit jättekliv. Det är bara att fortsätta på den nu inslagna stigen.

Den globala pandemin är en smärtsam upplevelse för vår tid. Vi vet att många har drabbats oändligt hårt och att den bidrar till ökad fattigdom och fördjupade sociala skillnader. Det ger oss ett stort att ansvar att stanna upp och reflektera över vad vi har lärt oss. En viktig lärdom är att pandemin har erbjudit en ny yrkesrevolution. Den möjligheten är vi skyldiga att ta vara på.

Annika Westh

Annika West: Pandemin har förändrat det industriella arbetslivet för alltid

Pandemin har gett oss en ny yrkesrevolution

Två kvinnor skakar händer över ett bord i ett mötesrum. 

Vi behöver inte skaka händer och vi behöver inte vara på kontoret för att jobba. 

Annika Westh: