På söndag är det kyrkoval i Svenska kyrkan. Drygt två decennier efter kyrkans skiljande från staten är valen i Svenska kyrkan och valen till kommun, region och riksdag påfallande lika. Det gäller valsedlarnas utformning, sättet man röstar på, de tre nivåerna av beslutsfattande och framförallt politiska partiers närvaro på röstsedlarna.
När Svenska kyrkan var en del av staten och hade myndighetsuppdrag var det helt naturligt att de politiska partierna också styrde i den kyrkliga delen av staten. Men en stat ska inte ha en kyrklig avdelning, en insikt som efter många om och men drabbade riksdagen. Det är dock svårt att lära gamla hundar att simma. De tre riksdagspartierna Socialdemokraterna, Centerpartiet och Sverigedemokraterna ställer fortfarande upp i kyrkovalen som just partier, både till namn och organisation. Övriga riksdagspartier har avslutat det formella deltagandet, men enskilda medlemmar samlas fortfarande i grupperingar som har mer eller mindre lösa kopplingar till den övriga partiorganisationen.
Kyrkovalet inbjuder till vad man kallar varumärkeshöjande exponering. De tre politiska riksdagspartierna har inte missat någon chans till detta. Tyvärr finns också krafter som tack och lov befinner sig långt från riksdagens portar (och förmodligen också kyrkans portar) som tar tillfället i akt.
Sakernas tillstånd har varit en källa till debatt under de senaste decennierna. Särskilt med tanke på att vissa av politikerna är så uppenbart intresserade av att ta in sina egna käpphästar in i Svenska kyrkans styrelserum. Frågan om kyrkans skogstillgångar och skogsbruk har blivit en av de största stridsfrågorna, vilket läsare av tidningarnas debattsidor inte kan undgå att notera.
Engagerade kommunpolitiker som är medlemmar i Svenska kyrkan kan göra många goda insatser för kyrkan. Till exempel att besöka en gudstjänst. Insikter i ekonomi, organisation och styrning av verksamheter är också erfarenheter som kan användas för kyrkans bästa. Men då ska man som politiker göra en insats för kyrkan, inte att kyrkan gör en insats för politiken. Kyrkan är kyrka. Inte förening. Inte stat.
Som medlem i Svenska kyrkan ska man absolut ta tillfället i akt och välja representanter till de beslutande församlingarna. På lokal nivå är det påfallande ofta så att de som faktiskt är engagerande i kyrkans arbete samarbetar om gemensamma listor och att partipolitiken är borta. Kanske känner man några kandidater som man gärna sätter ett kryss för (kyrkan är generös, man får sätta tre stycken). Röstandet är dock långt ifrån den enda insats man kan göra och kanske inte heller den viktigaste. Vill man göra sin stämma hörd erbjuder kyrkan många tillfällen till detta. Kyrkokörerna behöver alltid fler röster, minst lika många som i kyrkovalet.
