Man behöver knappt ens skrapa på ytan för att inse att den svenska hyresregleringen är dysfunktionell. Ändå präglas frågan av politisk handlingsförlamning. På sikt skulle nästan alla gynnas av att marknadslogik istället för planekonomisk logik blev styrande. Men att stöta sig med befintliga hyresgäster som sitter på lukrativa kontrakt vinner på kort sikt inga val.
Så sent som under sommaren 2021 öppnades dock ett möjligheternas fönster när regeringen gick fram med ett förslag om att införa fri hyressättning i nyproduktion. Som bekant tyckte dock Moderaterna och Kristdemokraterna att det var viktigare att ta den symboliska fajten för att fälla regeringen istället för att få igenom delar av sin egen politik. Även Centerpartiet, som såg att andra reformer skulle riskeras, gav upp frågan och Vänsterpartiet gick vinnande ur striden.
Sen dess har frågan nästan varit död i det offentliga samtalet. Alla partier som formellt ingår i regeringen vill visserligen fortsatt se en grundläggande reformering av systemet. Men frågan lyser ändå med sin frånvaro i Tidöavtalet – vilket sannolikt kan härledas till Sverigedemokraternas motstånd i frågan. Partiet är ju i praktisk mening regeringsbärande och har fått politiskt genomslag därefter.
Nya siffror från tankesmedjan Timbro bekräftade nu i veckan vad som redan är känt: Hyresregleringen innebär en ekonomisk omfördelning från låginkomsttagare till höginkomsttagare. Kort sagt är det inte samhällets sämst bemedlade som får ta del av de mest subventionerade hyreskontrakten, på grund av de i långa köerna. Sambandet är i själva verket det rakt motsatta. De största subventionerna tillkommer höginkomsttagare.
Medan subventionerna för hyrorna i utanförskapsområden knappt överstiger 10 000 kronor om året uppgår subventionerna för hyresrätter i de mest attraktiva lägena till över 80 000 kronor om året. I teoretisk mening kan förstås även låg- och medelinkomsttagare också få tillgång till dessa, men de kräver decennier av kötid då de så sällan kommer ut på marknaden.
Det är mot den bakgrunden svårt att förstå varför systemet försvaras. Robin Hood tillåts ofta stå som symbol för vänsterns motto om att ta från de rika och ge till de fattiga. Men för den svenska hyresregleringen jublar snarare Prins John.
