I SvD (8/10) vittnar Lydia Sandgren, som förutom Augustprisvinnande författare även är praktiserande psykolog, inifrån psykiatrin. Problembilden är mångfacetterad ochidealscenariot – där patienten med hjälp av psykoterapi, kanske i kombination med medicinering, långsamt får rätsida på sitt liv och efterhand klarar sig på egen hand – är sällsynt. Istället tillbringar många lång tid på väntelistor, testar medicin som inte fungerar, upplever att terapi ger annat än tillfällig lindring, uteblir från besök och skrivs ut därför ut. Kanske för att senare återkomma och påbörja samma vårdkarusell igen. Svårbehandlade patienter remitteras ofta fram och tillbaka, när ingen mottagning vill ta ansvar.
Sandgren beskriver även en vård som inte dimensionerats om för att klara ett högre söktryck. Trots att mottagningen hon arbetar på har dubblerat antalet patienter sedan 2014 ökar inte personalen i samma takt. Att personalen i det läget inte har tid att ge patienter vad de i många fall efterfrågar – ett öra som lyssnar, någon att samtala med – är lätt att förstå. Men samtidigt pågår ett begreppsförfall i den allmänna debatten, där psykiatriska diagnoser blivit allmängods och luddiga begrepp som "psykisk ohälsa" buntar ihop olikartade former av smärta under ett paraply så brett att det blir närmast meningslöst.
Sandgrens text är en fullödig beskrivning av problemet. Frågan är bara vad som går att göra åt det. I en debattartikel i Dagens Medicin (10/10) skriver psykologen Lennart Lundin, vice ordförande för schizofreniförbundet, och manar Sverige att hämta inspiration från Danmark. Svenska satsningar på psykiatrin har ofta varit både spretiga, sporadiska och kortvariga, medan den danska upprustningen av psykiatrin tar ett helhetsgrepp på problemen.
I Danmarks plan för de kommande tio åren ingår att prioritera de svårast sjuka, som löpt störst risk att falla mellan stolarna. Det ingår även satsningar på socialpsykiatri, arbete mot stigmatiseringen av psykisk sjukdom, utöka stöd för boende och sysselsättning och skapa bättre samordning av olika insatser. På samma sätt som i Sverige har det varit ett problem att den som är allvarligt sjuk ofta förväntas ta ett orimligt stort ansvar för den egna vårdkedjan.
Att många individer idag snurrar runt i psykiatrins vårdkarusell utan att få den hjälp de behöver är ett enormt svek. Psykvården behöver stärkas med mer genomtänkta reformer än ökade statsbidrag. Att hämta inspiration på andra sidan sundet vore ett lämpligt första steg.
