Den nya regeringen aviserar genom Tidöavtalet att Sveriges migrationspolitik ska tillhöra EU-samarbetets mest restriktiva. Att minska invandringen till Sverige har brett stöd i såväl riksdagen som i befolkningen och statsminister Ulf Kristersson (M) beskrev i måndagens regeringsförklaring (17/10) att “... vårt enskilt största svenska ekonomiska och sociala problem beror på stor invandring i kombination med misslyckad integration”.
Beskrivningen saknar inte fog för sig. Det utbredda utanförskapet och den växande organiserade kriminaliteten har båda sin huvudsakliga förklaring i en migrations- och integrationspolitik som helt enkelt inte har fungerat som politikerna har tänkt sig. Det är vidare en korrekt analys att Sverige för en relativt lång tid framöver kommer behöva en stram invandringspolitik för att befintliga integrationsproblem ska kunna lösas utan att vi bygger nya.
Samtidigt finns en hel del att orda om när det kommer till hur regeringen vill gå till väga när invandringspolitiken stramas åt. Vissa punkter i Tidöavtalet tycks nästan ha som enda syfte att göra livet så jävligt som möjligt för asylsökanden och andra utlänningar. Bland annat vill regeringen införa en allmän skyldighet för myndigheter att ange personer som bor i landet utan tillstånd till polisen. Förslaget skulle effektivt göra livet ännu svårare för en redan extremt utsatt grupp och i praktiken lämna dem helt rättslösa.
Att göra det genom att asylsökanden blir så rättslösa som möjligt är dock en ovärdig väg att gå
Man vill också kunna utvisa människor för så kallat bristande vandel utan att de för den sakens skull har begått brott. Exempelvis ska personer – till synes oavsett om de har uppehållstillstånd i landet eller inte – kunna utvisas om de prostituerar sig, vilket är ett ytterligare sätt på vilket regeringen avser att göra redan utsatta grupper ännu mer utsatta.
Avtalet innehåller också smått osmakliga skrivningar som att man avser utreda “... förslag till författningsändringar och andra åtgärder som syftar till att så långt det är rättsligt möjligt begränsa asylsökandes rättigheter”. Dessutom vill man att asylsökanden under hela asylprocessen ska befinna sig i så kallade transitcenter och därmed kraftigt begränsa deras rörelsefrihet. Det är uppenbart att man med dessa förslag strävar efter att Sverige ska bli ett så oattraktivt land som möjligt att söka asyl i och därmed minimera antalet asylansökningar. Att göra det genom att asylsökanden blir så rättslösa som möjligt är dock en ovärdig väg att gå som samarbetets liberala partier inte borde acceptera.
Att minska "pull-effekterna" till Sverige kan vara nödvändigt för att få ner antalet asylsökande till landet. Men att göra det genom direkt repression riktad mot utlänningar och asylsökanden är inte fruktbart och riskerar dessutom i förlängningen att skada vårt rykte som rättssamhälle. I brist på överenskommelser på EU-nivå borde regeringen söka samsyn i frågorna bland EU-länderna för att undvika att vi bidrar till ett "race-to-the-bottom" vad gäller asylsökandes rättigheter. På så sätt kan vi minska invandringen till Sverige utan att förlora vår värdighet och vårt anseende som anständigt land på kuppen.
