Det var en ovanligt hård klapp som regeringen i julas skickade till gruvbolaget Boliden. På kvällen 23 december meddelade näringsdepartementet att bolagets överklagan att få öppna koppargruvan Laver i norrbottniska Älvsbyn avslås.

Turerna har varit många. Redan 2014 ansökte Boliden om bearbetningskoncession. Tre år senare sa ansvarig myndighet Bergstaten nej, med hänvisning till miljöskäl. Det överklagades av Boliden, vilket regeringen alltså dagen före julafton avslog. Nyligen kom nästa vända.

I Dagens industri (13/1) förklarade Bolidens vd Mikael Staffas att man tänker begära prövning i Högsta förvaltningsdomstolen av regeringens avslag. Staffas menar att <a href="https://www.di.se/nyheter/boliden-tar-regeringsbeslut-till-hogsta-instans-overtolkning-av-miljoratten/" id="link-9031f619161847b52c28d8c0a42eaa15">regeringen “övertolkat miljörätten” och att beslutet därför saknar juridisk grund</a>.

Förhoppningsvis kan domstolen ge bättre och snabbare vägledning än regeringen. Förutom Laver har Boliden väntat länge på tillstånd för att expandera Aitikgruvan i Gällivare, liksom Rönnskärs industriområde utanför Skellefteå. Tyvärr är det närmast regel i Sverige.

Sedan 2013 väntar Beowulf Mining på att få sin ansökan för järnmalmsprojektet i norrbottniska Kallakgruvan behandlad. Startsträckan för projektet för att bryta vanadin i Hälsingland är, på grund av alla byråkratiska turer, nu uppe i tio år. Och statliga LKAB har kallat just tillståndsprocesserna för “den enskilt största risken” (Di, 23/11-20) för <a href="https://www.di.se/nyheter/notan-for-lkab-s-koldioxidfria-jarn-kan-landa-pa-400-miljarder-helt-sakra-pa-tekniken/" id="link-8362a3f9541130964148c38762efb447">bolagets omställning till en fossilfri produktionskedja</a>, från gruva till stål.

Det är dåligt. Visst, gruvindustri påverkar närmiljön. Men samtidigt håller den nycklarna till den gröna omställning som batterier, solpaneler och elbilar utgör. Senfärdighet gör att mindre prospekteringsbolag – vars nisch är att hitta fyndigheter för att sedan sälja rättigheterna till större bolag som bryter dem – kvävs. Riksdagen har förstått att det hotar hela gruvindustrin, som utgör 10 procent av vår varuexport.

I höstas prickade konstitutionsutskottet, i sin årliga granskning av regeringen, näringsminister Ibrahim Baylan (S) för den rättsosäkra handläggningen av Beowulfs fall. Och 11 mars förra året riktade riksdagens näringsutskott ett tillkännagivande mot regeringen att senast i samband med höstbudgeten komma med förslag för att “<a href="https://www.riksdagen.se/sv/webb-tv/video/debatt-om-forslag/mineralpolitik_H701NU11" id="link-9c8b18bad665fb52b9de669bbafd4b2a">förkorta handläggningstiderna och förenkla tillståndsprocesserna i gruv- och mineralnäringen</a>”.

Då hade Baylan precis kommit hem från världens viktigaste gruvkonferens i Toronto där han marknadsförde Sverige som en av världens främsta nationer för gruvinvesteringar. Och i den 3199 sidor långa höstbudgeten lyfter regeringen fram en “hållbar mineralnäring” som “mycket betydelsefull” för landets varuexport. Sen slutar engagemanget.

I luntan står att skattesänkningen på gruvdiesel till arbetsfordon tagits bort sedan sista juli 2019. I övrigt nämns bara att man gett direktiv för en utredning som ska vara klar i december i år.

Tyvärr inriktar den sig på miljöprövningen, vilket är det formella steget efter att en bearbetningskoncession getts. Utredningen gör alltså ingen praktisk skillnad för den politiska långbänk Boliden och Beowulf hamnat i.

Det är nonchalant och politiskt oansvarigt av regeringen att dels strunta i riksdagen och dels låtsas som att man bryr sig om en stor och viktig svensk basindustri.