Det är enkla lösningar i den ryska bunker som den ukrainska plutonen övertagit. Ryssarna hade förstärkt väggisoleringen med exemplar av armétidningen Zvezda, som de tycks ha haft i överflöd. Ukrainarna har använt andra byggmetoder men lämnat kvar en tidningsbit i ett hörn, som en sorts souvenir.
”Det här är ett trestjärnigt hotell. Kom så ska jag visa det femstjärniga” säger löjtnanten och leder mig till en bunker som hans pluton precis byggt på ett par veckor. Den ligger djupare, är bredare och har högre i tak. Till skillnad mot den ryska klarar denna bunker en direktträff från en haubits, menar plutonchefen. Klarar den två? Granater brukar inte landa två gånger på exakt samma ställe, försäkrar han leende.
Jag är på det som kallas Kupjansk-fronten, i ett skogsparti i gränstrakterna mellan Charkivs och Luhansk län, områden som Ukraina återtog i sin offensiv hösten 2022. Till skillnad mot andra frontavsnitt är ukrainska armén här inriktat på försvar.
Soldaterna och deras anläggningar är utspridda, vilket är betecknande för detta krig. För även om all rapportering ur grodperspektiv leder tankarna till första världskriget så är det inte alls så det ser ut. Det ukrainska slagfältet består inte av mil efter mil sicksackande skyttegravar med soldater var och varannan meter.
Arméerna är små i förhållande till de ytor som de täcker och tvingas förhålla sig detta krigs främsta kännetecken: drönarna. Dessa har i Ukraina fått sitt stora genombrott och utvecklas kontinuerligt av båda sidor.
Drönarna används för att leda in artilleri, för att släppa bomber över fienden och för att krascha in i fordon och artilleripjäser. Eller för att spana över slagfältet i realtid dygnet runt.
Alltså måste soldaterna sprida ut sig och se till att inte synas från luften. Det är särskilt svårt i den terräng som finns söderöver från de bunkrar som jag besöker. På Donbas- och Zaporizjzja-fronten består skogspartierna ofta av smala, vindskyddande barriärer mellan åkrar på runt en kilometer i längd och 20 meter i bredd.
Genombrotten kommer när förutsättningarna är rätt
Förutom i städer och byar är det i dessa trädlinjer kriget utspelar sig. De ukrainska och ryska soldaterna bygger sina värn inne bland träden eller utmed sidorna och förflyttar sig på samma sätt för anfall.
Rörelseutrymmet är begränsat. Kraftigt beskjuten skog reduceras till ”tandpetare”, som en soldat jag pratar med kallar de låga, kala trädstammar som är kvar, och det blir svårt att gå genom all bråte som ligger spridd.
Åkrarna närmast frontlinjen är allt för exponerade och i regel minerade, och kan därför inte användas för förflyttning. Om det finns en väg eller stig utmed skogspartierna så ligger det minor även där. Är en sådan yta inte minerad, finns det allt som oftast ett syfte med det: att locka motståndaren in på en inskjuten plats och angripa den med artilleri. I söder har de ryska styrkorna haft omkring ett år på sig att bygga försvar.
Allt detta kräver respekt för den svåra uppgift som den ukrainska armén har framför sig. Genombrotten kommer när förutsättningarna är rätt. Inkräktarna kommer att kastas ut. Till dess behövs tålamod, uthålligt stöd till Ukraina utifrån och mental beredskap för ett långvarigt krig.
