Under torsdagen presenterade Jämställdhetsmyndigheten sin delredovisning av rapporten "Bortförda barn och unga". Rapporten bygger på 26 intervjuer med 31 verksamma inom bland annat skola, socialtjänst, polis och civilsamhälle och behandlar 171 barn och och unga vuxna. I 28 av dessa fall har myndigheter kunnat stoppa resan, bland annat genom ny lagstiftning som möjliggör utreseförbud när barn anses befinna sig i riskzonen för exempelvis tvångsäktenskap. 141 av de unga i studien har emellertid förts utomlands och av dessa är 81 fortfarande bortförda.
De främsta riskfaktorerna för att föras bort är hedersförtryck och fysiskt våld. Det handlar om familjer som inte vill att dottern ska uppfostras i västerländska värderingar, och om sonen som skickas på "uppfostringsresa" på grund av kriminalitet. I många fall finns en stark ovilja mot att myndigheter lägger sig i familjelivet, och den utlösande faktorn till bortförandet är ofta ett nyligen fattat eller nära förestående myndighetsbeslut – exempelvis om tvångsvård.
Rapporten lyfter beklagansvärda brister i mottagandet av de barn som har återkommit till Sverige efter bortförandet. I hälften av fallen har insatser inte gjorts av sociala myndigheter vid hemkomsten eller så saknas information om vilka insatser som har vidtagits.
Att samhället misslyckas med att förhindra bortföranden av barn och unga kan inte ses som annat än ett enormt svek som uppenbart kräver större politisk handlingskraft för att stävjas. Samtidigt måste observeras att vi är på rätt väg. Ny lagstiftning har implementerats de senaste åren som har visat sig effektiv. För bara några år sen fanns det praktiskt taget inga verktyg för staten att ta till när unga har befunnit sig i riskzonen för att föras bort.
Bland de åtgärder som regeringen har aviserat i Tidöavtalet för att komma rätta med problemet syns en kriminalisering av "vilseledande till tvångsäktenskapsresa" redan på försöks- och stämplingsstadiet och att fler ska kunna dömas för att ha underlättat barnäktenskap.
Jämställdhetsmyndigheten föreslår i sina rekommendationer ett nationellt rapporteringssystem för bortföranden för att bättre kunna kartlägga omfattningen. Myndigheten vill också se ökad informationsgivning till elever, att det stöd som finns att få ska förankras i läroplanen, och att användningen av riskbedömningsinstrument inom socialtjänsten ska öka och utvecklas. Dessutom önskar man se att en myndighet får i uppdrag att systematiskt följa upp vilka insatser som drabbade individer får ta del av, och att fler unga ska kunna omfattas av utreseförbud, bland annat när syftet är uppfostran eller så kallad omvändelseterapi.
I slutversionen av rapporten som redovisas i oktober 2023 kommer även intervjuer med personer som upplevt hedersförtryck i utlandet finnas med, vilket blir värdefullt för en bättre förståelse av problemet. Trots att det bara var ett par år sen merparten av det nuvarande regeringsunderlaget ville lägga ned Jämställdhetsmyndigheten finns det goda skäl att vara idel öra inför det nya kunskapsunderlag som myndigheten presenterar. Det är unga människors mest grundläggande friheter det är fråga om – och reformbehovet är stort.
