Jag har just läst ut Derek Penslars biografi över Theodor Herzl när jag ser en Expressen-rubrik flasha förbi: ”Jag tvivlar på att judar finns kvar i Sverige om 50 år.”
Artikeln är skriven av Daniel Leviathan, doktorand i judaistik vid Lunds universitet. Sammanträffandet är kusligt; jag slås av att Herzl hade kunnat skriva nästan exakt samma artikel, fast om Österrike-Ungern vid 1800-talets slut.
Historikern Derek Penslar skildrar i biografin hur Theodor Herzl (1860–1904) föddes och växte upp i en borgerlig familj i Budapest. Likt många andra borgerliga, böhmiska judar under sin uppväxt drevs han av ett starkt assimileringsidea och gick med i tyska brödraskap vid universitetet.
Vid sin död 1904 hade Theodor Herzl helt gett upp tanken på assimilation. Vad hände?
∎ ∎ ∎
Det är oktober 1894. Theodor Herzl har just tagit över som korrespondent för den ansedda tidningen Neue Freie Presse i Paris. Mitt i detta briserar en händelse som ritar om den politiska kartan inte bara i Frankrike utan i hela Europa: Den unge officeren Alfred Dreyfus arresteras i Paris, på falska grunder anklagad för spioneri. En ung man döms till straffarbete – för att han är jude! Och ingen, utom Herzls stora idol Émile Zola, sätter sig emot.
I en essä skriver Herzl att han gav upp tanken på assimilering som botemedel på antisemitismen efter att ha bevittnat Dreyfusaffären på plats i Paris. Dreyfusaffären visade att välintegrerade judar inte ens i upplysningens hemland kunde få plats i det europeiska samhället.
På hemmaplan i Wien såg han dessutom samma tendenser. Ett år efter att Dreyfusaffären inleddes tog det mångkulturella Wiens tid slut. Under 1800-talet hade Wien utvecklats till en sant kosmopolitisk stad. Invånare strömmade in från hela riket, med femtio miljoner invånare, femton officiella språk och minst lika många etniciteter. Många av dem judar.
Alla judar, skriver Stefan Zweig i Världen av igår, med blott några årtiondens avstånd, kom från samma ghetton, trånga, intellektuellt kvävande, fattiga landsortsområden. Nu, i Wiens kosmopolitiska era, med kejsarens uttalade stöd, fick de leva ut, bli fria. Fram till 1895, det vill säga, året då Karl Lueger vann borgmästarvalet i Wien.
Karl Lueger var en populistisk antisemit som använde antisemitismen för att egga massorna, och katolicismen för att få stöd från nationalister. För många judar var det spiken i kistan.
∎ ∎ ∎
Kunde Lueger egga de katolska massorna till antisemitism kunde väl Herzl egga östjudarna till sionism med liknande medel. Östjudarna hade kommit till Wien från det historiska Galizien, levde i sina egna samhällen och hade ofta enkla jobb till låga löner. Här nådde Theodor Herzl stor framgång.
Det borgerliga judeskapet i Wien skrattade åt hans idéer, och redaktörerna för Neue Freie Presse vägrade över huvud taget nämna hans sionistiska värv i tidningen, trots att han med tiden blev tidningens kulturredaktör.
Men ser man i det europeiska nittonhundratalets backspegel fastnar skrattet snart i halsen, och när historikern Derek Penslar från historiskt perspektiv bedömer Herzls storhet jämför han honom med Winston Churchill.
I Världen av igår skildrar Stefan Zweig Wien vid Herzls begravning 1904:
”Med ens förstod Wien att inte bara en skriftställare eller medelmåttig poet gått ur tiden utan en av dessa grundare av idéer som bara med långa mellanrum träder fram ur ett land, ur ett folk.”
Idén han grundade var sionismen. Landet han trädde fram ur var Österrike-Ungern, detta mångfaldens imperium på väg mot kollaps. Efter att Karl Lueger tagit över makten i Wien såg inte Herzl längre någon framtid för judar i Europa. Den enda möjlighet han såg, efter att ha övervägt och förkastat både total assimilation och väpnat uppror, var judarnas fullständiga utträde ur Europa. Om liberalismen och Europa faller får judarna skapa sitt eget liberala, sekulära rike, ansåg han, ett Europa som återuppväckts av judar.
Här lades grunden till Herzls idé, som formulerades i Judestaten 1896, ett visionärt traktat om en framtida judisk nation som lösning på vad Herzl kallade för den judiska frågan.
För att undvika judendomens undergång behövs därför en judisk stat
Men Herzl förespråkade ingen religiös nationalism, och hade förmodligen inte varit nådig mot Netanyahus politik i dagens Israel. Han förespråkade ett intellektuellt, värdigt, liberalt samhälle – det han menade höll på att dö i Europa. En sorts modern socialliberal, tekniskt framstående utopi, vars uppbyggnad han beskriver ingående i romanen Altneuland (1902), skriven på prosa men snarast något slags instruktionsbok för en liberal, judisk stat:
"Med idéerna, kunskapen och förmågorna som mänskligheten har denna dag – nyårsafton 1902 – kan den rädda sig själv. Det behövs ingen vises sten, ingen zeppelinare. Allt som behövs för att skapa en bättre värld finns redan. Och vet du, min vän, vem som kan visa vägen dit? Ni! Ni judar! Just eftersom ni har det så illa ställt. Ni har inget att förlora. Ert land kan vara mänsklighetens experimentverkstad. Där borta, i landet vi besökte, kan ni skapa ett nytt samfund. På den uråldriga marken, det gamla, nya landet!"
Herzl menade att judar har en viktig och central plats i Europa, men att de måste vara fullt assimilerade. Annars kommer antisemitismen ta över. Och om de assimilerade judarna är för många kommer alla andra att bli avundsjuka, och då tar antisemitismen över i alla fall.
För att undvika judendomens undergång behövs därför en judisk stat – en mångkulturell, tolerant, demokratisk stat, men likväl judisk – som kan säkerställa att judarna inte blir för många i Europa, och därmed undvika en total tragedi.
Med historisk och realistisk tillbakablick på nittonhundratalets historia är det svårt att dra någon annan slutsats än att Herzl tyvärr hade alltför rätt i sin analys av Europa.
Eric Luth är chefredaktör för Liberal Debatt.
