Äldreomsorg. Bristande kunskaper i svenska är ett allvarligt problem.
Äldreomsorg. Bristande kunskaper i svenska är ett allvarligt problem. Bild: Janerik Henriksson/TT

Självklart ska omsorgspersonalen kunna svenska

Max Eskilsson: Svårigheten att förstå och göra sig förstådd är långt ifrån ett litet bekymmer.

ANNONS

Bristande kunskaper i svenska hos omsorgspersonal är i dag ett reellt problem. I debatten har äldreomsorgen stundtals lyfts fram som något av ett integrationsprojekt, med många relativt enkla jobb. Visst, om sådana – ömsesidiga – vinster uppstår är det såklart bra. I dagsläget utgör dock de bristande kunskaperna i svenska hos personalen alltför ofta ett hot mot kvaliteten i äldreomsorgen.

I en aktuell rapport från fackförbundet Kommunal ger skyddsombuden i vård- och omsorgsverksamheter runt om i landet en nedslående lägesbild. Knappt 75 procent av de svarande uppger att språkförbistring leder till “problem i vård- och omsorgskvaliteten eller patientsäkerheten”. Även pensionärsrörelsen uttrycker oro. “Att inte kunna göra sig förstådd kan innebära skillnaden mellan liv och död. Därför är det inte acceptabelt att äldre, många gånger i en utsatt och privat situation, inte kan kommunicera med personalen”, skrev PRO:s förbundsordförande Christina Tallberg häromdagen i en debattartikel (SVT 6/10).

ANNONS

På ett sätt är situationen logisk. I våras pekade en statlig utredning om kompetens inom offentlig omsorg på hur hemtjänstpersonal inte sällan saknar tillräcklig utbildning i svenska. Denna aspekt berörs också i Kommunals rapport. I praktiken innebär dagens utformning av vuxenutbildningen för att bli undersköterska en välja-och-vraka-princip. Man kan helt enkelt välja bort kurser som är viktiga för språkutvecklingen och ändå bli behörig.

För att upprätthålla kvaliteten i välfärden är vi direkt beroende av att utlandsfödda fortsätter arbeta inom exempelvis äldreomsorgen. Det betyder emellertid inte att kravlöshet behöver råda. Arbetsgivare – det vill säga kommunerna – måste begära betydligt högre språkstandard. I Kommunal-rapporten framgår exempelvis att detta varierar stort över landet. En skärpning när det kommer till behörighetskriterier vid vuxenutbildning vore också det högst rimligt.

Förmodligen ser vi nu effekten av hur en alltför entusiastisk, på gränsen till naiv, inställning länge präglat synen på hur välfärdsjobb kan vara en väg in i det svenska samhället. Men utgångspunkten kan inte vara att utlandsfödda jobbar med äldre för att integreras i Sverige – äldreomsorgen finns till för de äldre. Välvillig integrationsiver får aldrig slå över i låt-gå-mentalitet. Svårigheten att förstå och göra sig förstådd är långt ifrån ett litet bekymmer. Det drabbar verksamheten, kollegorna – och framför allt äldre i behov av omsorg.

ANNONS