KRÖNIKA • Det krävdes en manöver gällande ett konto i den stora banken för en förening som jag är ordförande för. Jag ringer bankens helpdesk och får rådet att gå in på det enda kontor i Göteborg som inte kräver bokad tid. Sagt och gjort.
Väl där inne ser jag mig om efter en automat där man tar en kölapp. Jag finner ingen, men går fram en ung man vid en disk. ”Det är här du får ditt könummer”, säger han. ”Aha!”, svara jag och ställer ned mitt paraply. Men innan jag får min kölapp, måste jag uppge syfte med mitt besök hos dem. Varför är jag här, vilken typ av ärende gäller det, varför behöver jag söka manuell hjälp? Jag kommer inte undan känslan av att känna mig misstänkliggjord och som om jag besvärarar dem.
Jag förklarar att föreningen inte hunnit med att ändra rutiner efter byte av ordförande och att jag därför måste göra en manöver på plats. ”Okej”, säger killen och jag får nummer 284.
Jag ställer mig mitt i rummet, ser mig omkring och noterar att nästan alla som sitter där är av annan nationalitet. Här finns också några personer som ser ut att vara mycket gamla. Vi är uppskattningsvis ett femtiotal personer sammanlagt. På en stor skärm i rummet rullar oavbrutet information om hur man gör sina bankärenden på nätet.
Jag väntar. Varje gång en disk blir ledig och siffran på den digitala tavlan slår om, kliver det fram en man bland de väntande och ropar ut det nya numret. Han kom in strax efter mig, men verkar ha varit här förut. Han tar ett slags hjälpande kommando för att se till att alla i väntrummet hänger med när nya könummer plingar till. Han upprepar numret, tills någon reser sig upp. Han viftar med handen och är angelägen. En ung kvinna reser sig från bänken, tar tag i en äldre kvinnas arm och drar upp henne. Den unga kvinnan vinkar för att meddela att hon har läget under kontroll. Mannen som tagit på sig uppgiften att hjälpa till med kön nickar mot dem. Kvinnorna går mot en disk och de ser glada ut. Jag anar en förhoppning om att komma framåt idag med ett ärende endast de känner till.
Närmast väggen finns fyra stationära datorer. En äldre kvinna står bakom en dator och ropar på hjälp. Mannen som delat ut kölappar går fram till henne. Han pekar och visar. Hon ser förvirrad ut. Jag råkar komma för nära och han säger åt mig att backa. ”Bakom den här linjen är det sekretess”, säger han till mig. Jag backar.
Har bankerna utvecklats till en okänd värld där människor blir bemötta med misstänksamhet?
Vid en disk står en ung, lång man och försöker förklara sitt ärende med yviga gester. Det går inte så bra. Efter en stund kommer det ännu en bankpersonal dit och försöker att hjälpa till. De ser bekymrade ut och efter en lång stund tittar de upp mot honom och rycker på axlarna. Nej, det går nog inte att hjälpa honom, tänker jag.
Plötsligt blir det min tur! Jag får följa med till ett besöksrum och det tar en stund innan jag har lyckats att förklara mitt ärende. Till slut förstår bankens medarbetare allt och jag får hjälp.
När jag går därifrån är det som om jag fått en lektion om en okänd del av Sverige. Jag har varit på besök hos dem som inte har bank-id. Som inte har svenska personnummer. Som inte kan göra sig förstådda utan problem. Jag är van att med lätthet navigera på de flesta ställen, men här blev jag bemött med misstänksamhet och det tog ett tag innan jag lyckades överbrygga klyftan mellan förutfattad mening och förväntan, eftersom jag sällat mig till dem som inte har bankkonto och access online.
Bakom dörren till väntrummet där majoritetssamhället inte befinner sig finns en annan värld. En värld där människor behöver hjälp med sådant de flesta inte tänker på. Jag tvingas träda ut från den digitala bankvärlden och in i den värld som återstår av de gamla banklokalerna. Har bankerna utvecklats till en okänd värld där människor blir bemötta med misstänksamhet? Om det är så har det skett i tysthet och de flesta av oss är ovetande om att det har skett.
Jag lämnade bankens enda kontor som inte kräver någon bokad tid. Det föll ett dystert regn utanför dörrarna: Jag insåg att jag hade gjort en studie i det digitala klassamhällets verklighet.
Annika Westh är biträdande redaktör för Frisinnad Tidskrift
