Varje år dödas fem barn i Sverige av sin mamma eller pappa. Deras liv tas av människor som har som uppgift att försvara dem mot allt ont. Trots att det på senare år stiftats en rad lagar för att öka skyddet för barn som utsätts för våld i hemmet och antalet polisanmälningar rörande barn som lever med våldsamma vuxna har ökat, fortsätter barn att dödas av sina föräldrar i oförminskad omfattning.
Sveriges Radios granskande magasin Kaliber har kartlagt de tio senaste fallen där en förälder har dömts för eller misstänks ha orsakat sitt barns död (SR 6/3). Det som framkommer är att i samtliga fall har olika myndigheter fått en rad varningssignaler om att föräldern har ett riskfyllt beteende, långt innan det gått så långt som att barnet förlorat livet.
Det handlar om orosanmälningar och utredningar hos socialtjänsten och uppgifter som framkommit i vårdnadsutredningar. Ofta har sjukvården under lång tid haft kunskap om att föräldern lider av allvarlig psykisk ohälsa. När Sveriges Radio kontaktar Socialstyrelsen visar det sig dessurom att myndigheten i sina rapporter sett samma sak som de granskade journalisterna. Det vill säga att när barn dödas av sina föräldrar, kommer det inte som en blixt från klar himmel. Det hade troligtvis gått att rädda barnet. Om det funnits tydligare riktlinjer hos kommunen och vuxna i barnets närhet hade lyssnat och velat, vågat agera.
För 15 år sedan infördes lagen Lex Bobby efter att en 10-årig pojke utsatts för misshandel och tortyr och slutligen dödats av sin mamma och hennes sambo. I sambands med det gavs Socialstyrelsen i uppdrag att utreda omständigheterna varje gång ett barn dödas av sin familj. Detta för att säkerställa att samhället gör tillräckligt. Men så sker inte, eftersom myndigheten inte får kännedom om alla fall de bör utreda.
Det är polis och åklagare som ska rapportera in ärenden till Socialstyrelsen, men de saknar ofta fungerande rutiner för att återrapporteringen ska bli korrekt. Varför det är så, kan polisen när Kaliber ställer frågan, inte förklara.
Samhället har ett ansvar för att skydda de barn vars föräldrar har grava brister sin omvårdnadsroll och som utövar våld eller hotar att skada barnet. I sådana situationer får myndigheterna inte tveka att agera. Att Socialstyrelsen inte ges möjlighet att utreda alla fall, och att antalet barn som dödas av sina föräldrar under lång tid varit konstant är ett tydligt tecken på att såväl insatser som medvetenhet om riskbeteenden hos föräldrar måste öka. Annars kommer ännu fler barn hamna på kyrkogården.
