Fusk, fel, och bristande kontroll. Under de senaste åren har kritiken mot studieförbunden duggat tätt. En i grunden viktig verksamhet som under lång tid banat väg för folkbildning och gemenskap, har allt oftare visat sig kapats av organisationer med bristande demokratisk förankring. Dessutom har aktiviteter som rapporterats in aldrig ägt rum, falska deltagare har uppgivits, kostnader överdrivits, verksamheter har dubbelfakturerats och pengar gått till privat konsumtion.
2015 avslöjades att en påhittad cirkelledare med namn Gustav Gustavsson i Umeå hållit kurser som aldrig existerat. I Västmanland upptäcktes några år senare att det rapporterats in och betalats ut pengar till verksamhet som inte var berättigad till statsbidrag.
2019 uppdagades att flera av de studieförbund som drev aktiviteter i samarbete med lokala föreningar i Järva i Stockholm systematiskt utnyttjats för bedrägeri och organiserad brottslighet.
Efter en utredning krävde Folkbildningsrådet att över 5 miljoner kronor i felaktiga statsbidrag skulle återbetalas. Samtidigt uppmanade man studieförbunden att genomföra egna granskningar. När Studiefrämjandet, ett av de 10 förbund som får pengar via Folkbildningsrådet, gick till botten med sin verksamhet hittade de nästan en halv miljon felaktiga timmar som det sökts och fått bidrag för runt om i Sverige. Det är ofattbart att pengarullningen tycks ha kunnat pågå år ut och år in utan att ansvariga reagerat.
De utbetalningar som görs måste kunna följas upp och kontrolleras
Hur mycket skattepengar som oriktigt försvunnit ned i det svarta hål som studieförbunden administrerar är omöjligt att veta. Det som däremot är solklart är att inte bör accepteras att de 2 miljarder kronor som varje år fördelas av Folkbildningsrådet och de ytterligare hundratals miljoner som kommuner och regioner skjuter till, används på ett annat sätt än det var tänkt. De utbetalningar som görs måste kunna följas upp och kontrolleras. Föreningar som söker och får bidrag via studieförbunden måste kunna redovisa vad de använts till på ett tydligt sätt.
När Riksrevisionen i höstas släppte sin granskningsrapport av Folkbildningsrådet och studieförbunden var myndigheten knivskarp i sin kritik. Revisionen bedömer att det finns brister i alla led “från studieförbundens utbetalningar och kontroll, via Folkbildningsrådets styrning och uppföljning, till regeringens styrning”. Man skriver också att “det finns en överhängande risk för att statsbidraget går till annat än folkbildning”. Riksrevisionen anser att kontrollen av och transparensen i, hur statsbidraget hanteras och används av studieförbunden behöver stärkas väsentligt. Självklart är det så. Och en förändring kan vara på väg.
I mitten av december meddelade Folkbildningsrådet att man gjort en översyn och tagit fram ett förslag till reform av statsbidragssystemet. Förslaget som bland annat innebär att pengar fördelas utifrån ett antal kvalitetskriterier, att villkoren skärps samt att studieförbundens ansvar för kostnadsersättningar till andra parter förtydligas, ska nu ut på remiss. Tanken är att en ny ersättningsmodell ska vara på plats 2024.
Det låter utmärkt. Förhoppningsvis leder reformen till att vi i framtiden att slipper mötas av återkommande rubriker om fusk och fel inom studieförbunden.
